Varje gång E ser en mördarsnigel drabbas hon av välvilliga tankar. Hon funderar på att klappa dem, handen svävar liksom över dem, men så kommer ett känslominne över henne, av det där slajmiga våtäckliga bajsbruna mot rosenröda småbarnsfingertoppar, och hon drar tillbaka handen. Istället sjunger hon.

Hon sjunger, så vackert hon kan: ”Lilla snigel, akta dig, akta dig, akta dig! Lilla snigel akta dig, annars tar jag dig!” I sin egen speciella kombination av välvillig iver och stark fysisk motvilja,  väljer hon en musikalisk respons.

Och jag tycker att det är lite fint, faktiskt. Lite härligt.

För att andelen mördarsniglar har minskat snabbare i vår trädgård sedan E började sjunga för dem, än tidigare, när vi bara hällde kokande vatten på dem.