Vi sitter och äter. Plötsligt slutar A äta och rusar till fönstret, E rusar också dit. Båda står och tittar ut som om de förväntade sig att enorma lastbilar fulla med godis skulle köra upp hos oss och börja lasta ur. Vi vuxna frågar förstås vad de tittar på.

-Det var en ÄNGEL, ropar A, extatiskt. Det kom en ängel och satte sig på taket på vedbon. Kolla! Kolla! Den sitter där och spelar Nintendo. Det är en superhjälteängel! Den är på HÖGSTA nivån, ropar A och S säger tvivlande att man inte kan se vilken nivå någon är på i Nintendo om den sitter på vedbotaket och man själv står i köksfönstret.

-Joho, om det är en ÄNGEL, ropar A. Det kanske är ANSGAR, vänder han sig om och säger till mig.

Tanken har slagit mig. Alltså kanske inte just den specifika tanken att Ansgar skulle sitta på vedbotaket och spela Nintendo (och A har just upplyst sin bror om att han spelar Super Mario Cart dessutom), utan att Ansgar kanske vakar över oss, och kanske att barnen kan se det. Jag blir sådär mjuk i  knäna ett litet tag. Tanken på att Ansgar skulle titta ner hit till oss, det går inte att komma ifrån att den är välkommen.

-Titta! ropar han igen. E ser också! Eller hur, lilla gumman?

E vänder upp sina stora ögon mot honom.

-Jag tittar kattungar, förklarar hon nogsamt. Och visst är det kattungar på yttertrappan. Hoppande, skuttande kattungar.

-Aha, säger A, jaja, jag kanske hade fel då. Det kanske var något annat jag såg.

De går och sätter sig och fortsätter äta. Men! Vad hände egentligen?

-Hm, säger A, efter ett tag.Ja, jag hade nog fel. S nickar belåtet och tystnaden tar vid. Tills A fortsätter sin tanke.

-Ja jag hade fel. Det var nog faktiskt Lego Batman han spelade på Nintendot. Ja, jag tror det.