Så länge dina barn är små är du liksom duktigare än dem på många saker bara för att du är stor: Du springer snabbare, hoppar högre, når längre, dyker bättre, och så vidare. Och går runt minigolfbanor på färre slag.

Sedan blir dina barn större och deras skicklighet med. Din egen skicklighet däremot är märkligt stagnant.

H visade sig igår vara en okrönt minigolfdrottning. Så fort hennes klubba nuddade bollen rusade den iväg som en modebloggerska på väg mot nykollektionlansering (inklusive goody bag) vid den coolaste boutiquen på den coolaste gatan i den coolaste staden, rakt mot målet. Inga hinder, inga fartproblem, inga barriärer som kunde locka åt fel håll. Hole-in-one följde på hole-in-one.

Känslan när ens barn går från att okritiskt beundra en till att oförväget stötta en.

Den känslan är lite dubbel.

Nej, lite trippel faktiskt.

Man är stolt över att hon är duktig på minigolf – stolt över att hon är hjärtegod och stödjer sin gamla tröga mor. Och så den tredje känslan – man längtar efter sin egen mamma. För vem skall annars vara stolt över mig nu när barnen börjat gå om?

”Du klarar det, mamma! Du är – förmodligen – jätteduktig på det här, det har bara inte märkts än! Heja mamma!”