1 oktober har vi längtat till länge, H och jag. För då var skolan stängd. Då hade hon och jag äntligen chansen att ha en ledig dag ihop, som jag har med killarna varje vecka. Så imorse lämnade vi dem och stack iväg på egna äventyr. Det var H, E och jag. Familjens tjejer. ”Vi har det bra, vi flickor bak i bilen” sjöng jag för H och hon höll med men tyckte att jag kunde sjunga lite tystare så kunde hon sjunga något annat, något som var rätt bra faktiskt. Det blev ”Jag vill om du vågar”, i H:s version: ”Jag vill och jag vågar” vilket är nästan som en liten personlighetsdeklaration för hennes del.

Inte var det något så fantastiskt speciellt vi hade planerat. Det mest spännande var att vi skulle hem till den osannolikt begåvade pärlberederskan Susanne  som bland alla sina andra fascinerande egenskaper också är kattungeägare. Det lockade kan jag säga – H alltså. Själv var jag mest intresserad av pärlor och kaffestund. Men innan vi skulle dit hade vi många andra betydligt mer vardagliga stopp på vägen. Vi planerade dem noggrant så att vi skulle få ut mesta möjliga av dagen. Det här var vår agenda:

-köpa kattleksak till Susannes kattunge

-handla inför helgen

-skänka bort porslin till Myrorna

-gå på IKEA

-köpa för en tiokrona och en enkrona i tuggummiautomater

-ge E mat på lämpliga platser

-fika på ett riktigt fikaställe (ej McD)

Det är ju så här att det mesta är roligt att göra ihop med H. Hon är smart och rolig och lätt att ha med. E är precis likadan, fast pratar något mindre. Hon ler mest och bevarar alla hemligheter i sitt hjärta.

H kräver inte att få alla saker man går förbi i en affär, som sina småbröder, och hon har en bok med sig som hon skriver upp ord som hon råkar gilla i. Idag fastnade de spännande orden: ”Aromatkrydda”, ”lösögonfransar” och ”massage” (som hon hittills har trott stavas masac) (eftersom mitt namn är Charlotte, vars stavning börjar med ett C och uttalat börjar med ett sjeljud. Sålunda stavas alla sje-ljud C om inte annat anges). Jag gillar verkligen den där boken. Jag skulle vilja ha en egen. Hur många intressanta ord möter man per dag? Jag för min del är väldigt intresserad av att ta reda på det.

När vi satt på fiket förhörde hon mig ingående om första gången hon åt prinsesstårta vilket är en sådan där historia ur familjehävderna: det var någon på dagis som bjöd på prinsesstårta i samband med födelsedag en gång. Och H tog av det som hon uppfattade som det gröna locket och åt glatt upp den ganska traditionella gräddtårta som var därunder. Sedan kom en fröken som berättade att det gröna locket var ätbart och H sken av lycka och skrek ”Men det är ju GODIS!” och åt upp locket, nu lite livsklokare än innan denna dagisfödelsedag. Hon älskar den historien, jag tror för att hon gillar att återuppleva den där känslan av förtrollning – något som hon förkastat gick att äta, fick man äta och dessutom smakade det godis…vi drack te (hon älskar te, men bara i teorin, i praktiken dricker hon aldrig upp det. Men hennes känsla är att det var vad tjejer dricker när de träffas och pratar eller går på fik. Så det måste alltid vara te) och pratade också om andra viktiga saker.

Hon har en bok med stjärnor. Hon skriver namnet på folk hon känner och så tilldelas de ett antal stjärnor beroende på hur snälla de är. Hon kan lägga till stjärnor på folk men inte dra bort (”för då skulle de ju bli ledsna”) enligt sina egna regler. Från början var tre stjärnor max men nu har det blivit sex till de allra bästa. De allra bästa infattar de två bästa tjejkompisarna, den snyggaste killen och båda hennes fröknar. Roligt nog har rektorn på hennes skola fått 100 stjärnor. Hon – som verkligen på alla sätt är den bästa tänkbara av rektorer – är det enda undantaget från sexstjärneregeln. Familjen finns dock inte med i boken eftersom vi allihopa skulle få ”sextusen stjärnor”.

I vilket fall som helst så måste dessa stjärnutdelningar diskuteras i detalj och vi måste också fundera över hur många stjärnor en del fiktiva personer skulle få om de fanns på riktigt. Hon känner att Lasse och Maja i LasseMaja-böckerna av Martin Widmark nog skulle få några stjärnor men så där väldigt hjärtevänsaktiga känns de väl inte riktigt. ”Tre stjärnor” bestämde vi, ”för att de är smarta och gillar att undersöka saker.” På ett annat sätt förhåller det sig med Mini i Christine Nöstlingers böcker. Hon är minsann en toppenkompis ”en sån som man riktigt kan prata med” och hon skulle nog få fem stjärnor. Eller iallafall fyra och sedan höjas till fem när hon gjorde något snällt. Och slutligen skulle Loranga få fyra stjärnor, Mazarin också och Dartanjang bara två. Men giraffen skulle få flera. Exakt hur många har vi inte fastställt än.

På Ikea skulle jag köpa ramar att ha barnteckningar i. Vi har ju så många konstnärliga och vackra barnteckningar överallt, som alla barnfamiljer, och det är  tråkigt med tejp som lossnar och blir dammig och allt det där. Så några enkla ramar att ha teckningar i tills nya dyker upp, var min tanke. H:s tanke gick till lekrummet, korven och mjukglassen. Båda var ytterst nöjda när vi kom därifrån.

Sedan var det dags att träffa katten. Det var en mycket söt katt, vid namn Tazza. Hon fick en present av H och H fick saft av kattmatten. Sedan satt H helt nöjd med ett hav av pärlor framför sig och fingrade och granskade. Några frågor om hur pärlor tillverkas hann hon också med.

I bilen pratade vi om alla de där viktiga sakerna som vi alltid pratar om, hur det är att vara storasyster, hur det kommer att bli i framtiden, vilka som är bra kompisar och vilka som bara låtsas vara det, varför killar kan vara söta och obegripliga på samma gång, och vilka böcker hon tänker läsa och vad hon tänker bli bra på härnäst. Sedan hinner man in på några av de sakerna som vi nästan aldrig pratar om: varför det finns olika länder, vad som händer om man klipper av sig allt håret, precis vartenda dugg, gör en peruk av sitt eget hår och sätter på sig den, hur man kan färga tyger i samma maskin som man tvättar tyger i och till sist: om man sätter sig på ”snurran” på A:s dagis lekplats och snurrar så fort att man snurrar exakt lika fort som jorden snurrar runt solen fast åt tvärtom-hållet, kommer det att vara dagisdag för evigt då?

Vår tjejdag varade inte för evigt. Vi hämtade våra killar, for hem och möttes av barnaskarans fader tillika barnaskarans moders make och så hunden Elis. Men. Vi har kommit på en ny hemlig grej och varje gång vi tänker på den blinkar vi åt varandra. Vi har nämligen en hemlis med oss efter den här dagen. En toppenhemlis. Tyvärr kan jag inte avslöja den, men om du kände till den skulle du vara imponerad och förmodligen vilja härma den. Så bra är den.