-Alltså mamma, förklarar A för mig, det finns en sak som händer att vuxna dricker alkål och blir fulla.

-OK, säger jag. Vad – öh – vad betyder det, då?

-Det vet jag inte riktigt, säger A, och det struntar jag i. För det finns en annan sak, och det är att det coolaste man kan säga är att ens KOMPISAR blir fulla. Det är sååå coolt.

-Är det coolt? frågar jag med viss förvåning, och en hel del andra känslor också.

-SÅÅÅÅ coolt, svarar han.

-Öh…vad betyder det då?

-Inte vet jag, säger han. Man bara säger så. Det är coolt. De tuffaste killarna på skolan säger så. Så här: ”Y är FULL! Z är full! Å är full! Och Ä, han är helt PROPPFULL!”

-Säger man så?

-Japp, så säger man. Exakt så. Coolt va?

Jag ler mot honom. I början av det här samtalet trodde jag att jag skulle behöva bli upprörd över något. Men om de coolaste killarna på skolan vill säga förbjudna saker och inte vet mer om de förbjudna sakerna än att de tror att uttrycket ”vara full” kompareras med ”vara proppfull”, då kan man vila tryggt i att det är en söt liten skola på landet vi har, med de sötaste, gulligaste tuffingar som någonsin tuffat sig.

Jag rufsar A i håret.

-Proppfull som en papperskorg, säger han prövande.

-Där kan jag hålla med dig, säger jag.

Och nu är det helg.