-Vad är det för skillnad på en mun och en klunk? frågar S.

Jag tänker efter. För mig känns det som en sådan där indisk gurugåta ”Är blomman något mer än sin egen ljuvhet?” typ.

-Man tar en klunk med sin mun, säger jag och känner mig extremt lantlig och obvious.

Men det var inte en sådan mun som S menade. Förstås. Han menar aldrig något som är obvious. Han menade ”ta en mun vatten” och ”ta en klunk vatten”. Vilket är störst?

-Tja, sade jag. De är typ lika stora.

Men nej, det var fel svar. För det första kan saker inte vara ”typ” lika stora, utan antingen är de lika stora eller inte, eller hur? Jag mumlar instämmande, ungefär som jag minns att jag försökte inför min gamla tysklärare göra ljud som lät som valfri tysk preposition.

-Och för det andra, om de vore lika stora skulle man inte behöva båda orden. Nytt moderligt mumlande.

Jag säger tydligen ibland ”ta en mun vatten” och ibland ”ta en klunk vatten” och varför skulle jag göra så om jag inte menade olika kvantiteter. Poetic license, svarar jag, men S köper inte det.

Vi tänker efter. S är snabbast.

-En klunk är mindre för man måste kunna klunka ner den så det måste få plats lite luft i munnen också, säger han. När det är en MUN då fyller man hela munnen med vatten. Så har jag alltid gjort.

-Jag är lite rörd, säger jag, över att du alltid försöker tolka vad jag säger.

-Hur annars kan man göra? frågar han retoriskt och jag ger honom rätt. Jag är lite rörd över det, över att han alltid är så mycket sig själv.

-Och förresten, lägger han till, vilket är störst: Tre klunkar eller ett halvt glas? Det är jättekomplicerat.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att han har rätt. Det är verkligen inte enkelt eller självklart.

Vi enas om att det går i den här ordningen, från minst till störst: Klunk, mun, halvt glas.

Sedan går S och lägger sig, och somnar.

Och nu – först nu –  har jag kommit på att man kan testa det här: Man kan fylla ett glas till brädden och sedan ta en klunk, eller en mun, eller ett halvt glas och så mäta hur mycket man har kvar.

Och därför undrar jag om det är extremt oetiskt att väcka honom och testa det här nu.

För grejen är att jag har blivit lite intresserad av det här nu. Eller nåja, när jag skriver ”lite intresserad” läs det som ”maniskt monoman”. Det känns som att det är svårt att klara av att hålla sig tills imorgon bitti innan frågan är utredd. Jag skulle aldrig testa det utan honom, DET vore oetiskt. Men får man väcka honom?

Å andra sidan, kom jag just på, har jag faktiskt väckt S mitt i natten och det är ingen jätterolig upplevelse. Så det får nog bli imorgon ändå.

Åh vad långt det känns som att det är tills imorgon bitti.

Superlångt. Extremlångt.

Undrar förresten vilket som är längst: superlångt eller extremlångt?