Jag stänger fotoalbumet över Ansgars korta liv som H velat att vi skall titta i och säger:

-Begravningsentreprenören sade till oss att vi alltid skulle ha en pusselbit som saknas hemma hos oss. Och så är det.

-Jag saknar också Ansgar, säger hon. Jag vet att hon gör det, fast de aldrig träffats.

-När du var liten trodde vi att du pratade med Ansgar ibland på kvällarna när vi hörde dig prata i babyvakten, säger jag. Hon kisar, som för att minnas.

-Gjorde jag? Gjorde jag det? Var han på besök hos mig kanske?

-Jag vet inte, säger jag, vi undrade bara. Kanske. Vi sitter i tystnaden en stund.

-En sak skall jag berätta, säger jag. En sak som tröstar mig. Om hur Ansgar finns kvar. Inte i verkligheten men….När han dog undrade jag: om han var någon annanstans, i någon annan verklighet, och någonstans levde och utvecklades och mognade – jag oroade mig för att han skulle bli någon som jag inte kände igen. Att jag, hans mamma, inte skulle känna igen honom om jag såg honom, förstår du? Fast jag inte kunde se honom förstås. Men om. Att han skulle bli en främling.

-Jag kanske förstår, säger hon, vist.

-Men det är han inte. Han är ingen främling… Jag har en bild av vem han är nu när han nästan är tio. Hur han ser ut liksom, hur han – tja – är. Han är fortfarande min lilla bebis förstås. Men samtidigt, i någon annan del av verkligheten, en pojke, en stor kille. Så han har liksom – i min hjärna – förändrats och vuxit men inte så att jag inte känner igen honom. Fattar du?

-Men finns han då? Finns han över huvud taget?

-Konstigt va, säger jag, jag vet inte om han finns, men jag vet hur han är.

-Du är konstig, säger hon och flinar.

-Jaja. Jag skrattar till, förstår att det inte är lätt att hänga med i mina dåligt formulerade tankar, tar albumet under armen och reser mig. Hon tittar på mig, så sträcker hon plötsligt ut armen och nuddar mig, håller mig kvar. Hennes ansiktsuttryck nästan lyser, men inte direkt av glädje. Av allvar. Jag stannar. Lyssnar. Tittar.

-Det är en pusselbit, säger hon. Det är därför. Du vet hur han är för du kan lista ut hur pusselbiten skall se ut.

Jag sätter mig ner igen.

-Du vet hur vi är i vår familj, säger hon och gör en gest med armarna för att omfatta hela huset och allihopa. Och så saknas det en pusselbit. Och det är Ansgars bit. Men du kan gissa hur biten ser ut från hur bitarna runt omkring ser ut, fattar du? Du vet hur han är. Men han är inte här, han är borta. Fast ändå en del av vårt pussel.

Jag bara stirrar. Ibland tror jag att H faktiskt vet allting.

Vi fick ljusstaken av min bror med fru när vi gifte oss.
Sedan har vi fått en ”pusselbebis” för varje barn vi har fått.