-När jag blir stor skall jag bli brandman, förkunnar S. Det är inte helt otippat. Vi är nämligen på Liljegårdens dag, där det, bland mycket annat, finns brandmän som visar upp sina bilar och sin brandbekämpningsutrustning för alla intresserade. Man får till och med klättra upp i bilarna, säger barnen lyckligt, och gör det.

-OK, säger jag till S.

-Jag skall vara den snabbaste på att rädda människor ur brinnande hus, förklarar han medan vi beger oss mot ponnyridningen. Jag skall vara så snabb att jag går in i husen innan det ens har hunnit brinna i dem, och säga åt alla att gå ut.

-Men hur då?

-Jag går dit INNAN branden börjar, säger S. För att jag gillar egentligen inte att bli särskilt varm vet du. Så då åker jag dit i förväg med min brandbil, och räddar alla.

-Men – hur vet du var det kommer att börja brinna då? säger jag. S måste fundera lite över detta.

-Man kan ju kanske egentligen inte veta det, erkänner han modfällt. Om jag inte – ja! – om jag inte startar bränderna själv förstås. För då vet jag!

-Så du menar att du kommer att åka till ett hus, rädda alla som bor där och sedan tända eld?

-När jag ändå är där, liksom, säger S. Det blir väldigt praktiskt.

Jag vet inte om jag skulle just ha använt begreppet ”praktiskt”. ”Extremt opraktiskt, brottsligt och onödigt” känns som en lite korrektare benämning. Det är sådana här tillfällen man undrar vad vi sysslade med när vi lovade att stötta våra barn vilken bana i livet de än väljer.

Härmed gör jag ett undantag för pyromani.