E och jag läser godnattsaga.

Nåja, när jag säger ”läser” menar jag ”tittar på bilderna och pratar om dem, länge”. Det är rätt mysigt, som en egen liten pekboksbokcirkel. Du skall inte tro att vi okritiskt köper allt vi ser. Jag är till exempel rätt upprörd över den här bilden som jag anser borde byta namn:

Jag tycker det borde heta ”leka utan lera”. Men de ser ju glada ut ändå, stackars barn.

E är upprörd över den här bilden.

Hon tycker inte att den borde heta ”leka utomhus” utan ”slå fröken med en spade”. Först försökte jag övertyga henne om att spaden ifråga är flera decimeter framför fröken, men eftersom fröken vänder sig mot det andra barnet med ett ganska plågat ansiktsuttryck tror hon mig inte. ”Bomme!” skriker hon engagerat. ”Dumma spade! Ajajaj, blåsa!”

Tja, döm själv. Ju mer jag tittar på bilden, ju mer köper jag hennes förklaring. Och då måste jag med ledning av den unge mannens (han med spaden) ansiktsuttryck placera in boken i genren ”våldslitteratur”. Man ser tydligt på hans ögon att han inte bara gjorde det med flit utan också gjorde det kallsinnigt och förmodligen mot betalning. Rena rama uppgörelsen.

Barnlitteraturen idag. Jag säger då det.