E tar S:s pennskrin – det som var hans skolpennskrin förra året men som nu har degraderats till att vara det stället där han lägger sina kritor. Iallafall. E tar det.

Hon häller ut alla kritor på bordet framför sig. Hon tittar på dem ett tag. Hon ritar inte med dem. Hon plockar noggrannt tillbaka dem i pennskrinet. Och så tittar hon på pennskrinet ett tag. Och så häller hon ut alla kritorna på bordet framför sig.

Och så fortsätter det. Om och om igen.

-Vad gör du? frågar jag – först road. Sedan frågar jag igen. Aningen oroad. Sedan frågar jag igen. Vid det laget är jag faktiskt lite oroad på riktigt. Oron beror på hennes svar som är:

-Jag städar.

Hon leker att hon att städar alltså.

Det finns miljontals saker att välja att låtsas att man gör i världen och utom världen.Man kan välja att vara en superhjälte med en massa muskler (som A) eller en forskare som forskar fram nya spännande dinosauriesorter och på samma gång nya sätt att besegra hela världen i schack (S) eller en journalist och tidningslayoutare i ett som gör olika små tidskrifter till sina föräldrar (H).

Man kan välja att låtsas att man kör rymdraket i okända galaxer. Man kan välja att leka att man gör perfekta dubbla mollbergare från en trampolin medan världen jublar. Man kan välja att hitta på att man uppfinner underbara uppfinner i ett laboratorium eller att man är huvudpersonen i sin favoritbok.

Men E väljer att leka att hon städar.

Om och om igen.

Det blir alltmer uppenbart att hennes far är hennes främsta förebild.