Jag vaknar och det är mörkt. Det är så enormt mörkt att jag inte kan se någonting. Jag blundar igen. Det är ingen skillnad alls mellan att blunda och att titta. Min första tanke är – egocentriskt nog – att jag har blivit blind under natten. Min andra tanke kommer när jag hör S skrika ”Mamma! Mamma!”: det måste vara strömavbrott.

Det är verkligen helt beckmörkt i huset. Mina barn vill gärna omge sig med lampor när de sover och även om de lamporna inte är så starka brukar huset vara aningens upplyst iallafall. Men inatt rör jag mig i ett kompakt mönster. Inte undra på att S är rädd.

Jag går in till honom och famlar mig fram till hans säng. Vi går upp för att leta efter en lampa. Vi tänder en ficklampa – en liten ficklampa, med en liten, oroväckande svag ljusstråle – och sätter oss med hjälp av dess ledsagning vid det enda blinkande ljuset i hela grannskapet. M:s laptop har tydligen laddat klart eller inte stängts av ordentligt, eller något liknande så den blinkar mot oss. Vi slår på den och S inte bara badar i ljus – han leker ystert som en sälunge i ljusbadet. Hans humör förbättras avsevärt.

Vi sitter där ett tag och pratar lugnande. Så tittar han bort från skärmen och konstaterar att resten av huset är ännu mörkare nu. Jag är tveksam till om graden av mörker som var i huset går att komparera. Jag tror att det redan var så mörkt att det inte kan bli mörkare, utan bara verkar mörkare eftersom vi sitter i ljus. S vidhåller att det faktiskt objektivt sett är mörkare nu. En kortare diskussion om hur mörkt det är när det är helt mörkt, som slutar med att vi går till Vattenfalls hemsida för att se vad de skriver om strömavbrottet.

233 hushåll berörs. De vet inte än när strömmen kommer tillbaka.

-Vilken tur att E inte har vaknat, säger S. Hon skulle nog vara väldigt rädd.

Exakt i den stunden vaknar E. Hon är inte väldigt rädd. Hon är väldigt arg.

”TÄND!” vrålar hon med så mycket ilska som man kan få plats med i en kropp som väger under femton kilo. Jag och ficklampan och S går in att försöka lugna henne men det är osannolikt svårt att förklara ett strömavbrott för en av ilska och bakomliggande mörkrädsla uppfylld 2 1/2-åring. Inte för att S inte försöker. Han kommer att bli lärare någon gång. Han är den outtröttligaste pedagog jag någonsin skådat, och då har jag skådat många outtröttliga pedagoger i min dag.

Vi tar med oss E in till datorn. Jag vill kolla på Vattenfalls hemsida men S röstar för att vi skall titta på Dinosaurietåget. Han vinner. Vi tittar på Dinosaurietåget och när den är slut tittar vi på ännu ett avsnitt. Sedan tar batterierna i M:s dator slut. Då tittar vi på Småpotatis och Oscars oas på min laptop tills batterierna på den tar slut. Batterierna i ficklampan har också givit sig vid det här laget.

Vi brer ut madrasser i E:s rum i skenet av min mobiltelefon. Vi lägger oss försiktigt nedanför E:s säng och jag måste se till att skärmlåset och skärmsläckaren på min mobil inte går på för då blir det helt mörkt igen och då börjar barnen skrika. Jag kan erkänna att jag är så trött vid det här laget att resten av mig sover. Det är bara tummen som är tillräckligt vaken för att då och då röra skärmen på mobilen. Jag ser när jag gör det att batteriladdningen börjar trilla ner i den röda zonen. Hur förlänger man batteritiden på en mobil som man inte kan ladda? Man låter bli att ha skärmen ljus. Men.

Hm.

S kommer på en perfekt sak: Nintendospelen har ingen skärmsläckare. Man behöver inte hålla igång dem. Jag ger S mobilen och känner mig försiktigt fram till H:s Nintendo som jag turligt nog lade i ena kanten på fönsterbrädet i hennes rum vid kvällsdags. Jag gör som S har sagt och det lyser varmt. När jag kommit tillbaka till sovrummet och försiktigt placerat den lilla ljuskällan mellan oss på golvet, piper det till och lyser till och plötsligt är ljuset tillbaka.

S andas ut. Jag andas ut. Från E:s säng hörs emellertid ett ilsket:

-Mamma! TA BORT LAMPAN! Mamma!

Hon hade vant sig vid mörkret och trivdes, ville förlänga strömavbrottsstämningen, eller möjligen bara somna i ett något mörkare rum än vanligt.

Och så kom det sig att M (som sovit genom hela actionnatten) hittade oss alla tre i E:s rum med ett påslaget Nintendo mellan madrasserna, den morgonen när S för första gången i sitt liv sov till längre än sju.