Å ena sidan är jag stoltare över mina barn än över något annat som någonsin skett eller existerat.
Å andra sidan tycker jag att det är lite för roligt när E åstadkommer följande krumbukt vid knäppandet av sin jacka:
-Pappa hjälpa mig? NEJ! Jag kan! Dumma pappa! DUMMA DUMMA pappa! (en sekund går) Pappa, pappa, pappa, pappa, jag sitta pappas knä, gosa nu.
Men egentligen är det väl ingen motsättning i det. Hon är två år bara. Jag är stolt över att hon är den mest tvååriga tvååringen som finns i hela världen, det är allt.
6 svar till “Krumbuktinnan”
<3
Idag befann sig min puff någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Inga motsättningar alls. Precis som det ska vara tänker jag.
Det märks så tydligt att hon vet att hon är älskad! Goa unge! 🙂
Hade en sådan tvåårig tvååring. Jag var väldigt glad under en period att hon var på dagis, så jag slapp vara med henne hela dagen. Men hon har vuxit upp till en ytterst kompetent ung kvinna. Men där kan man verkligen tala om motsättningar.
Det svänger minsann!
Ja, och alldeles väldigt logiskt blir det dessutom om man tittar på vilken litteratur hon läser;)