Alltså jag fattar vitsen med att ha ett Nintendo och spela det. Jag förstår charmen. Jag spelade själv Tetris från mars 1991 till oktober 1994 med någon kortare break för en kopp kaffe någon gång under den senare delen av september 1992. Så jag fattar.

Men jag kan inte greppa charmen i att titta på någon som spelar Nintendo. Att titta på någon som spelar Nintendo är att titta på någon som sitter för sig själv och kollar tyst på en skärm framför sig. Ändå kan syskonen sitta halvtimmesvis och bara tyst studera den som spelar. Varför? Vadan? Varthän?

Är det någon slags meditation? Tar deras rika inre liv över och fyller de långa halvtimmarna med spännande fantasiinnehåll som bara kan frammanas av den yttersta tristess? Skriver de i själva verket romaner i sina huvuden där de sitter? För de långa samtal med sin egen själ? Är det en slags sådan där modern avkopplingsgrej? Befinner de sig irl ute i cyberrymden? Spelar de med mentalt?

När jag kommit så långt i mina funderingar insåg jag att M satt och tittade på mig konstigt.

Och då förstod jag plötsligt två saker:

-mina barn har en mor som sitter och granskar dem medan de glor på sin bror som spelar Nintendo

och

-jag har en man som sitter och beskådar en kvinna som stirrar på två barn som tittar på ett barn som spelar Nintendo.

Så med andra ord kanske vi inte har spridit de mest maniskt aktiva generna i världen vidare till våra barn.