Jag har alltid älskat Hasse och Tage.
Lindemän, revyer, Sannolikhetsmonologen i Under dubbelgöken, Fröken Fleggmans mustasch, böckerna de givit ut, dikter och sånger, ja det mesta. Fröken Fleggmans mustasch hade vi turen att ha på videofilm hemma, så jag kunde den utantill som tonåring. Kan fortfarande, visade det sig, när jag som fyrtioårig femtegångsföderska tillbringade kvällen innan E:s födelse genom att se om den på Youtube. Ens hjärnvindlingar väljer att minnas en del underliga saker, som t ex den fantastiska sången som Gösta Ekman framförde:
Hon är så ärbar, och jag undrar hur hon är när hon är bar
Och vad hon här har, det har man inte där när man är karl
De har ju mjukare skinn och de har rundare slut
Och där damer går in, där går herrarna ut
Hon är så liten och så nätt att hon är bärbar
Och jag undrar hur hon är när hon är bar!
Men en sak har jag inte fattat och det har retat mig. Nämligen det tämligen vanliga slutet på en Lindeman: ”Jag kunde plötsligt inte räta på ryggen! Men så visade det sig, att det var inget fysiskt fel på mig. Jag hade bara råkat knäppa ihop västen med gylfen.” Jag fattade inte skämtet. Det är klart att det låter lite kul, men det var nästan roligare när han slutade med ”nä, nu kan jag inte hitta på mer. Adjö!” och gav sig av. Till och med glurplådorna, lite tjatiga som de blir på samlingsskivor, är möjliga att förstå poängen med. Men vadå ”råkat knäppa ihop västen med gylfen”. Inte så kul. Inte den vanliga standarden. Jag fattade bara inte.
I den Lindemanbox som Aftonbladet gav ut för ett tag sedan så avslöjas att det var medstudenten i Lund Ejnar Haglund som i verkligheten åstadkom denna fatala fadäs. Inte blev det så vidare värst mycket roligare av det. Nä, bättre var det med limerickarna, till exempel:
Det bodde två bröder i Spånga
Som var väldigt olika långa
Men de var glada ändå
När de tänkte uppå
Att de iallafall var lika många
eller åh, vad sägs om –
”Sven Dufva var en dum major
Den dummaste man fann
Men noga med att putsa skor
En korkad hedersman
Hans hela värld var disciplin
på mässen söp han som ett svin
han tänkte som en tröskmaskin
han blev befordrad han!”
Men igår hände något. För då fastnade E med bitringen i munnen. Hon kunde inte få ut den. Hon kunde verkligen inte bli av med bitringen. Den satt fast mellan tandköttet uppe och tandköttet nere. Det var nästan otäckt, hon grät och grät. Men två sekunder senare visade det sig att det var i själva verket inget fysiskt fel på henne, hon hade bara glömt bort att öppna käkarna.
Då garvade jag åt min egen dotter. Jag skrattade och skrattade, E skrattade med som den vänliga själ hon är.
Men efter denna renande upplevelse förstår jag nu på riktigt, fattar jag innerst inne, nu greppar jag verkligen, hur roligt det är att knäppa ihop västen med gylfen. Jag kan se det för min inre syn. Det var ju jättekul, ju.
