Klädstriderna jag hade med H när hon var sex år låg ungefär på en trea på richterskalan: ”Känns ofta, men orsakar sällan skador”. Wikipedia följer upp den beskrivningen med den lite oväntade upplysningen ”ca 49 000 per år” men så många var det inte. Ganska exakt 365 stycken det året tror jag. Alla handlade om färgen rosa. Det som var rosa var snyggt och det som inte var rosa var bara snyggt om det var nerlusat med Hello-Kitty-loggan. Ganska lättfattliga perimetrar ändå.

När S var sex år var klädstriderna lugnare. Sisådär en två på richterskalan: ”Känns normalt inte, men registreras”. Mycket handlade dessvärre om att han inte ville ha sina finaste kläder i skolan eftersom de andra killarna inte tyckte det var tillräckligt macho med rosa spets. Istället skulle det vara så neutralt som möjligt och så är det än idag.

Men med A…

Med A är klädstriderna hårda ställningskrig med FN-mässiga medlingsförsök som ibland lyckas och ibland inte. Det har nog delvis att göra med att perimetrarna är lite mer svårgenomförbara: de enda byxor som får godkänt är sådana som sitter så hårt i midjan att han inte kan andas när han har dem på sig. Som A själv uttrycker det är det ingen idé att ha byxor på sig om de inte sitter åt – då kan man lika gärna gå i kallingarna. Och A:s definition av ”sitta åt” är ganska snäv och liknar nog mest den sista tanken hos en person som blir strypt av sin boa constrictor.

Jag skulle säga att själva striderna ligger på mellan nivå 5: ”Kan orsaka större skador på dåligt konstruerade byggnader över mindre regioner. Oftast endast mindre skador på välkonstruerade byggnader.” och nivå 6: ”Kan vara förödande i befolkade områden med upp till ungefär 1,6 mils utsträckning.”

Och denna kompromisslösa hållning gällande byxor kommer alltså från en ung man som utan att reflektera närmare kan sätta på sig strumpor som inte bara inte matchar utan har helt olika storlekar.

Lite nostalgisk blir man ändå efter de där Hello-Kitty-striderna.