Ikväll och allra minst under helgen är jag på sjukhus (det kommer lite förinställda inlägg under morgondagen). Barnen var med och lämnade av mig och gick sedan med M till bilen. När de väl satt i bilen blev det här stora med att ha en mamma på sjukhus alldeles för stort och det gräts och gräts och gräts. S ringde och storbölade och försäkrade att han saknar mig massor.

Sånt känns och jag grät en skvätt och sade att jag saknade dem också men att vi ses snart.

Och sedan med den där lite speciella kombinationen av det prosaiska och det känslosamma i livet som är så typiskt sjukhus så kom sjuksköterskan och ville ta prover. Jag sade att jag var tvungen att lägga på men lovade ringa upp när de var hemma igen.

Hela provtagningen var jag hoppig och ängslig och längtade efter mina små och ringde förstås så fort som möjligt. H svarade på första signalen och jag bad att få prata med S.

-Hej det är mamma.

-Mm.

-Jag saknar dig!

-Mm. Men jag kollar liksom PÅ TV nu mamma.

-Oj förlåt. Får jag prata med någon annan?

-Men mamma. Det är liksom FIXA RUMMET nu.  Ingen av oss har tid faktiskt.

Jaja.

Jag saknar dem i alla fall.