A är hoppig och studsig vid frukostbordet. E med. De är på toppenhumör verkligen – jätteglada!

Båda har ett tiotal gånger rest sig och rusat något varv runt bordet innan de satt sig och tagit några tuggor till.

Jag skall inte säga att vi är trötta på dem, men jag skall säga att det finns en viss likhet mellan våra ansiktsuttryck och blicken hos någon som har uthärdat tre-fyra timmar av tysk opera: det uppgivna stirrandet – hopplösheten – känslan av att man aldrig någonsin igen kommer att byta miljö – ja ni fattar.

När E till sist studsar iväg från bordet med sin målsättning klar ”jag skall bädda dockorna” hoppar A efter. Vi stoppar honom eftersom han just lagt för sig sin tredje portion gröt.

-Skall du inte äta?

-Nej, jag måste trösta E.

-Men – öh – E är ju inte ledsen.

-Nej, inte nu, nej. Men hon blir nog det snart.

Morgontrötta H tittar upp från sin ännu oätna macka och ger honom sin Svarta Blick – ytterligare svärtad för varje gång han rusat runt bordet – och säger med en röst som dryper av  dräparlust:

-Ja, när DU kommer blir hon säkert ledsen!

A tittar upp på sin storasyster – överraskad, men tacksam för stöd från ett oväntat håll.

-Exakt! instämmer han glatt och skenar iväg.

Hon tittar upp på oss med storasystrighet som går att läsa överallt i ansiktet. Hon höjer ett ögonbryn.

-Så slapp vi honom, iallafall.

M och jag utbyter en blick. En lång blick. Vi tänker samma sak. H tittar på oss med skepsis. S tolkar:

-Nu funderar mamma och pappa på om de skall skutta runt bordet och vråla och hoppa, förklarar han för H.

-Ååååh den här familjen är det barnsligaste som finns!

Hon stoppar resten av mackan i munnen och sveper iväg med långa arga kliv. S ställer sina saker prydligt på diskbänken och går han också. Han vänder sig mot oss i dörren och säger:

-Nu får ni hoppa och skutta så mycket ni vill! Vi ler mot honom.

När alla barnen har gått sitter vi med varsin kaffekopp och blänger ut i luften – blänger  av allmän morgontrötthet och behovet av att få stanna i sin egen lilla kokongvärld en liten stund. Det kommer att dröja mindre än två minuter innan bråk uppstår – vi vet det. Men vi tar vara på ögonblicket och firar det som sagt genom att blänga tomt framför oss.

Ibland är det skönt med en egen kuppe.