Vill ni ha bevis för att A är en gentleman ända ut i fingerspetsarna?

Eftermiddag, äntligen hemma allihopa. Barnen bestämmer sig för att leka ute i det fina vädret. A kommer inspringande inom loppet av fem sekunder.

-Min vante är borta!

-Ojdå, var kan den vara då?

Vi letar  ute, i bilen, i hallen, i A:s fickor. Ingen vante. Han ser allvarligt på mig, med sin riktigt stränga blick.

-Jag måste ha min vante mamma. Det behövs så här års.

-Ja, jag förstår. Är det allvarligt?

-Ja, mamma. MYCKET allvarligt.

Jag plockar fram en vante (som ser exakta likadan ut, något har man väl lärt sig under alla dessa år – köp tio par fingervantar som är identiska, så gör det inget när de tappar en vante någonstans) och han sätter på sig den med bistert rynkade ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”-ögonbryn och går ut. Man känner repliken ”Nu går jag ut i kriget. Vänta inte på mig, jag kommer kanske inte tillbaka” i luften men han säger den inte och jag återgår till fiskpinnarna.

När vi sätter oss vid matbordet frågar jag A om han fick med sig vantarna in. Jodå, det hade han fått.

-Men A behövde egentligen inte ha vantar, säger S lugnt och lägger för sig.

-Nähä, men han var inne och hämtade och då verkade behovet ganska påträngande..

-Ja, men det var för H. Hon frös om handen.

Vänder mig till A:
-Vilken otroligt snäll lillebror som går och hämtar vantar åt H.

H svarar i hans ställe:

-Nej, den var inte till mig. Den var till A. Jag gillar inte vantar men jag frös. Så A höll mig i handen men då hade han så kalla händer, så han fick gå och sätta på sig en vante först så handen blev varm. SEDAN kunde han hålla mig i handen.

Det lyfter verkligen gentlemannabeteendet till nya höjder att göra så. A är tydligen en av världens bästa lillebröder, också. Och, som sagt, gentleman ut i fingerspetsarna.