H har en röd portmonnä – verkligen en riktigt, gammaldags, äkta portmonnä som hon har fått av sin farmor. Av sin far och mig har hon fått sammanlagt åtta enkronor och en femkrona som hon förvarar i portmonnän, de är hennes guldpengar (Pippi, ni vet) och hon tar ofta ut dem och räknar dem och grejar med dem på ett JvA-liknande sätt, som iallafall borgar för att hon inte kommer att bli någon som slösar bort alla sina pengar direkt.

Iallafall, det var inte det jag skulle berätta om nu.

Nu skall jag avslöja en pinsam sak om vår familj. Vi har i vår ägo en vhs-film som heter Melodifestivalen 50 år. Den innehåller alla vinnarlåtar i alla de femtio första (svenska) melodifestivalerna. Varför jag köpte den och hur och om jag tänkte när jag gjorde det vill jag inte kommentera, som politikerna säger allt oftare nuförtiden, men jag kan säga att jag gjorde det för barnens skull.

Och de älskar den. Särskilt mycket älskar de de år (som jag tror är i rad faktiskt) när Bra vibrationer, Carola, Diggi-loo, diggi-ley och E´ de´ de´ här du kallar kärlek vann. Där är banden nästan tunnslitet (tyvärr eller tack och lov). Våra storbarn dansar loss till dessa låtar och försöker till och med efterhärma bröderna Herreys ”coola” handgest – som – måste jag erkänna – deras mm S och jag försökte göra vi med i vår ungdom, med betydligt större framgång, men också – ytterst genant – vid betydligt högre ålder.

Häromdagen bestämde jag att de fick lov att titta på någon annan del av bandet och spolade tillbaka till början, med låtar som med våra nutida mått mätt är ganska sega och förutsägbara (medan sentida schlager ju verkligen är experimentell eller hur =)) – och döm om min förvåning när de satt som klistrade framför skärmens svartvita återgivning av stora orkestrar och välklädda artister som inte dansade utan sjöng in i väldigt stora mikrofoner och log så vackert de kunde.

Det började nästan bli lite läskigt.

Kallar man sin blogg för Ansgars syskon så kanske det låter som att man är en sekt. Men så har jag aldrig sett mig oss, förrän då, när det stirrades och stirrades med klotrunda ögon rakt på detta hypnotiska musikslakteri.

Jag föreslog att de skulle göra något annat och drog mitt vanliga pärlband av förslag. De lyssnade, men svarade inte och jag insåg att det just då var Monica Zetterlund som framförde En gång i Stockholm. H avbryter mig plötsligt och säger med milt tonfall:
-Mamma, hon är snäll tycker jag. Hon är nog allas mamma. Hon ger alla barnen mat och blommor till alla andra små mammor. Jag vill ge henne mina pengar mamma, för hon är snäll och vacker.