Idag vid tretiden kom S och förklarade att han tänkte rymma. Det var inget direkt fel men han var trött på det vanliga livet. Jag frågade vart han skulle och han svarade att det var självklart: Schacklandet. Jag tittade mig omkring i köket och gav honom rätt. Verkligheten visade sig inte från någon särskilt färgsprakande sida idag. Så jag frågade om jag fick följa med. Det fick jag.

Schacklandet! Landet där gatorna är svart-och vitrutiga och där bönder och kungar går ett steg i taget medan damer far som tättingar överallt dit de vill. Var annars skulle man vilja vara?

Vi packade bara det viktigaste: några chokladbollar, en lillasyster, några schackböcker och schackbräde + pjäser, en lillebror, en collie och ja, det var väl allt. Med tanke påa tt de övriga familjemedlemmarna var borta, H på kalas och M på jobbet, så rymde vi inte så mycket från någonting som till. Vi ville till Schacklandet. Vi hade läst en Barna Hedenhös – tror att det är Barna Hedenhös reser till Sibirien – där vägarna är byggda två steg fram och ett steg åt sidan så att det skall vara bekvämt för de ryska hästarna att gå på dem. Så trodde vi att det skulle vara i schacklandet så vi gick två steg fram och ett åt sidan. Och så pratade vi om hur det skulle vara i en värld där allt var svart och vitt och bönder blev drottningar när det gick riktigt bra för dem.

När vi gått riktigt länge, tio minuter eller så, stannade vi för en fikapaus. Vi åt upp våra chokladbollar, konstaterade att pärlsockret gjorde även dem svartvita. S funderade över vilken schackpjäs de skulle vara om de var schackpjäser och vi trodde torn. För de skulle rulla rätt så bra rakt fram, sade S och jag höll med. Sedan började vi prata om vilka schackpjäser vi skulle vara om vi var schackpjäser, för man får ju förmoda att alla i Schacklandet är pjäser.

E skulle få vara en kung, tänkte vi, oerhört mäktig men rör sig inte så mycket åt gången. Elis (hunden) gjorde sig väl som löpare. S själv tyckte att det vore roligast att vara en springare för då fick man hoppa över andra. A fick vara en dam pga hans stora rörlighet – under hela vår rymning for han fram och tillbaka, upp i ett träd och ner igen, in på en åker, upp på en hög sten — och så vidare. Jag fick vara en bonde, med motiveringen att jag går framåt hela tiden och sedan blir en drottning när jag är klar. Jag tyckte det var lite vackert, faktiskt.

När vi fikat så frös vi och började fundera över hur ofta man äter i Schacklandet. Troligen inte så värst ofta. Så vi återvände hem och gjorde köttfärssås och for och hämtade H på hennes kalas. Hon var glad att hon hade träffat en clown som lärt henne jonglera och var inte alls intresserad av ifall hon skulle passa bäst som torn eller löpare.

Vi kom hem och tog av oss skorna, åt och satte oss vid Bolibompa. Vi har bestämt oss, S och jag, att det är bättre med verkligheten. För i verkligheten kan man spela schack. Men vi har svårt att se hur man skulle kunna sitta i Schacklandet och spela verklighet.