E har upptäckt en ny fras.

”Mamma jag spillde mjölken men det gör inget.” kan hon upplysa oss om.

Hon har liksom lånat vår lugnande svarsreplik vid alla livets små minikatastrofer.

”Mamma jag tog inte boken” paus ”Men det gör inget.”

Som att hon kommer ihåg att vi lugnar så. Att det är en världslig sak. Att livet går vidare ändå.

Och som att hon vet hur vi föräldrar kommer att göra – lugna – mjukna upp världen åt henne.

Vet det så väl att hon försöker göra det själv.

Det finns en smärtsamhet i det. En känsla av att hon inte behöver oss som hon gjorde innan.

Men det finns också en ny känsla av att hon kan styra sina reaktioner. En sorglöshet. Allt som går snett behöver inte vara så viktigt.

Jag kan nästan avundas henne det.

Och så blir det nya intressanta filosofiska spörsmål förstås. Så är det ju. Kan vi formulera det så kan vi tänka ikring det – problematisera. Dra slutsater.

Som vid nattningen inatt.

”Jag vill sova nu mamma. Jag ÄLSKAR dig.” Paus. ”Men det gör inget.”

Hmm.

Hon är en stjärna. Men det gör inget.