Det är nio mil enkel resa.

Men det är förstås ingen enkel resa.

Inte i någon bemärkelse.

Det är allhelgonahelgen. Redan denna fredagkväll brinner ljuslyktor på många gravar. Ljus mitt i mörkret. Så många ljus att det nästan kan kännas som att mörkret inte har förmågan att vinna.

Ansgar skall också ha ett ljus denna natt.

Ett trotsigt ljus som säger: kärleken är starkare än döden.

Nio mil enkel resa till Hökhuvuds kyrkogård.

Gott om tid att tänka och minnas. Gott om tid att fundera över den svärtade kärleken. Gott om tid att önska och vilja det som inte går att få. Gott om tid att lyssna inåt, uppåt  och utåt.

Det här är också föräldraskap.

Föräldraskap på det svåraste sättet.

Föräldraskap i ett mörkt rum.

Och i det mörkaste av rum – kyrkogården – tänds denna natt mängder av ljus. En matta av ljus. Och här är det stora med de ljusen: de tänds av oss som sörjer. Ljus mitt i vårt eget mörker. Ljus av hopp.

Inget glättigt, påklistrat, oerfaret hopp.

Det är ett hopp som kommer rakt ut ur smärtan.

Ett hopp som föds i dödsskuggornas dal.

Ett hopp som handlar om att kärleken räcker längre än smärtan. Kärleken är starkare än döden. Kärleken når oss in i smärtans svärta när inget annat kan förmå oss att gå vidare. Kärlek som ger oss kraft och som överbryggar avstånd.

Mitt i sorgen finns livet.

Mitt i livet finns smärtan och sorgen.

Och mitt i allt är kärlek.

Jag står hos Ansgar. Jag har gjort fint på graven. En krans. Ljung. En liten kanin. En hemlig gåva från syskonen. Och nu tänder jag ljus. Ett ljus för minnen. Ett ljus för kärlek. Ett ljus för hoppet.

Det är nio mil tillbaka också.

För det här är inte någon enkel resa.

Inte i någon bemärkelse.