För några veckor sedan uppfann E en lek. Samma lek som storebror en gång uppfann – titta här – och som du förmodligen uppfann en gång i tiden, som alla uppfunnit. Och tänk då på att ingen av oss visste att den står med som naturlig utveckling i alla föräldraböcker eller att många andra  hade ”been there, done that”..för oss, när vi uppfann den, var det första gången den fanns. Och så var det förstås för E också.

Men nu är hon veteran. Hon har lekt den med alla hon har hittat. Den är ganska lätt att förklara:
Person nummer 1 skall ligga i mitten av en stor säng och få fatt på en handduk:

Därefter skall person 1 dra handduken över huvudet:

Person 2 skall då oroligt fråga sig: Var är E? Var är min lilla E?

Då drar person 1 bort handduken:

och person 2 utbrister lättat: ”DÄR var min lilla E! Tittut!” och så skrattar man

Idag kom en utveckling av den leken, en variant.  Idag har hon kommit såpass långt att hon börjar utveckla grundförutsättningarna.

För imorse när hon höll på att hänga en handduk över sitt huvud och skrattande dra av den så stannade hon plötsligt upp i leken. Hon betraktade mig noga, kritiskt, som en dataspelsutvecklare som funderar på om inte den där gubben kan göras lite snabbare…

En evighetssekund tittar vi på varandra, hon tittar på mig och ser spelutvecklarpotential och jag tittar på henne och ser hennes hjärna arbeta, hennes tankar röra sig på hittills okänd mark. Jag blir så löjligt rörd över att få vara med och se detta.

Så hänger hon handduken över mitt huvud och drar snabbt bort den med ett förtjust ryck och ett glatt skratt.

Leken har kommit till nästa fas.

Och dessutom har hennes frigörelse från mig startat, tror jag.