När något händer varje dag kan det vara svårt att inse hur stort det är. Nio gånger av tio när det här händer så tänker jag bara ”ok och snart läggdags för E” men inget mer.

Men ibland slår det mig: hur stort det är och hur fint. Hur fantastiska mina stora barn är som ställer upp på detta.

Varje kväll när E skall gå och lägga sig skall hon nämligen krama alla. Och inte bara det – hon skall krama i rätt ordning också. Först pappa, sedan de stora barnen, sedan Elis och sist mig. Och det stora i det här är de stora barnen. De är nämligen så gott som alltid nere i källaren då och oftast bänkade framför ett tv-program.

Och hur spännande tv-programmet än är – eller hur inne i wii-spelet eller nintendospelet de än är – så kommer de alltid forsande uppför trappan som en lavaflod, fulla av längtan efter att få krama om sin lillasyster. Det kan vara ett program de längtat efter hela dagen, som de inte skulle avstå från en sekund av av några som helst skäl. Det kan vara något så intensivt spännande att verkligheten utanför spelet upphör att existera.

Förutom om det är deras lillasyster som ropar. Då kommer de.

De forsar fram.

Ja, det är ett dagligen upprepat underverk.

Syskonkärlek på hög nivå.