Att leva med en författare


-Mamma, jag har skrivit färdigt min deckare nu!

-Vad bra.

-Fast jag vet inte riktigt hur den skall sluta.

-Ehm ok. Att de hittar skurken och tar fast den kanske?

-OK…

-Var inte det ett bra förslag?

-Jo…fast jag vet inte vem som är skurken…

-Ah.

-Jag har ett jättebra mysterium.

-Vad bra.

-Fast det kan inte vara någon av de misstänkta.

-OK.

-Det har jag bevisat.

-OK.

-Så jag vet inte vem som har gjort det!

-Jag förstår.

-Så därför har jag lite problem med slutet.

-Ja.

-Vad tycker du?

-Att du kanske skall komma på vem som gjorde det, så att du kan avslöja den på sista sidan.

-Åh men MÅSTE jag?

-Öh… nej.

-Ni vuxna ni bara hittar på en massa saker som barn MÅSTE. Men tänk om vi inte VILL! Tänk om ni har FEL!

-Ja ok. Men du behöver ju inte skriva en deckare och du behöver ju inte ha en skurk och du behöver inte ens ha ett slut om du inte vill. Jag lovar!

Tystnad. Blå ögon borrar sig in i min själ.

En suck.

-Du hjälper mig ju ALDRIG!

Nänä. Hon suckar djupt som över hela världens samlade orättfärdighet.

-Du är så dum så DU får vara skurken.

-Eh…

-Mamman kan vara skurken. Ja! Få se – då måste hon vara inne på affären när – hmm – hon tar sitt block och försvinner in på sitt rum. När hon har gått in och stängt dörren öppnar hon den igen och lutar ut huvudet och skriker:

-Tack för hjälpen mamma!


6 svar till “Att leva med en författare”