Lektion 1
H: Pippi kan flyga luftballong.
jag: Mmmm..
H: Jag kan också flyga luftballong, fast på låtsas.
jag: ja, till Marstrand och äta glass med morfar (en favoritlek)
H: Ja. Fast jag kan inte flyga utan luftballong.
jag: Nä. Inte jag heller.
H: Varför kan vi inte det?
jag: Vi har inga vingar.
H: Jaha! Flugorna har vingar och flugorna kan flyga i luften.
jag: Alldeles riktigt.
H: Men hur kommer flugorna upp i luften?
jag: (famlar förtvivlat efter lämplig förklaring, misslyckas förmodligen kapitalt för svaret blir) Öh, de tar liksom sats och hoppar och så fladdrar de med vingarna (ser omedelbart för min inre blick H prova detta med hemska Madicken-med-paraplyet-liknande följder, usch).
H: (fullt nöjd) OK. Men när flugorna somnar, vad gör de då?
jag: (fattar inte frågan, ser fullständigt nollställd ut)
H: Då kan de inte fladdra vingar, då sover de. Då trillar de ner från luften.
jag: OK…
H: Hur kommer de upp i luften då då? När de sover?
jag: (fammel fammel efter lämplig förklaring. Denna gång ser H min förtvivlade min)
H: Ingen fara mamma, Pippi lyfter upp dem. Hon är världens starkaste flicka.

Lektion 2
Elis, vår collie, och Ville, vår katt, busbråkar på morgonen. Brorsorna Bråk brukar vi kalla dem, att särskiljas från uttrycket Syskonen Kaos och Katastrof som storbarnen får heta ibland. Iallafall – hund- och kattbus med åtföljande svansviftningar och upphopp på bord och nertrill av grejer.
S blir jättelessen.
S: Ville! Ville! (drar mig i kjolen för att visa att Ville har ont och det är synd om honom).
jag: (med famnen full av tvätt, disk och grejer som måste med till dagis) Mmmm (fattar inte)
S: Ville! Ville! (med alltmer ökande förtvivlan i rösten) ELIS!
jag: Jaha! Du tror att Ville och Elis slåss?
S: Ja! (nickar ivrigt )
jag: Åh, S! Det är ingen fara, de busar bara. De slåss inte på riktigt! Titta, nu är de snart kompisar. (S tittar på det nu försonade paret som ligger bredvid varandra under köksbordet, trötta men tydligt sams)
S: Ville! Ville!
jag: Det är säkert, S! De är kompisar nu.
S: Ville ont.
jag: Nejdå, det är ingen fara. De bara låtsades, som ni kan göra på dagis ibland. Bara låtsas-bus var det! Tokigt! (försöker verkligen lugna honom men kämpar mot a) klockan, b) en famn full med osorterade grejer, c) min inneboende lust att skratta och rördhetsgråta med min känslige son)
H: (gör entré på scenen) Det är OK S! Ingen fara! De mår bra. De bara är djur.
S: Jaha! Tack! (springer glatt iväg mot nya äventyr)