Idag är det tio år sedan Ansgar dog. Jag trodde då att det skulle vara den värsta dagen i mitt liv men det var det inte. Det värsta var alla dagarna som följde när jag inte hade honom alls. Dagen då han dog – då fick jag iallafall hålla honom. Det var dagarna som följde – de tomma dagarna – som var de värsta.

De dagarna fick inget namn – hette inget stort och högtidligt i stil med ”Ansgars dödsdag” – de var bara gråa och tomma.

Och så småningom blev de vardag.

Och det är just med anledning av den gråtrista tomheten som jag skriver det här brevet till vardagen.

(Man kan ju inte skriva brev till vardagen. Jag vet. Men man kan inte skriva brev till sig själv tio-år-tidigare eller till sin döda son heller. Eller fiktiva figurer… Så. Alltså. Min blogg. Jag bestämmer: ETT BREV TILL VARDAGEN.)

Kära vardag –

Första gången jag såg dig gillade jag dig inte. Du var helt enkelt inte min typ. Jag var en sådan människa som helst ville ha det roligt och trevligt och lite extra. Du var normaltråkig och det var inte jag. Hela mitt livsmål från tjugoårsåldern kanske kan sammanfattas i det där – att jag inte ville vara normaltråkig.

Men du var normaltråkig.

Och jag undvek dig ärligt talat så mycket jag kunde.

Tills jag en dag inte kunde det längre.

Du drabbade med din gråhet med en extra stor antitrivselkraft när Ansgar hade dött. Vardag. Vad skulle jag med vardag till? Jag hade sorg och mina känslor var som höga torn och djupa havsgravar. Inget vardagligt över dem.

Men grejen är – själva hemligheten är – att även starka känslor, även djup sorg, normaliseras. Blir en livsfaktor bland andra.

När känslorna fått flamma upp och blomma ut och glöda till blev de mer som – gråhet.

Och då kom du där: grå som en vinterdag. Gråare än allt grått som man kunde tänka sig. Som en gammal trist yllefilt.

Och utan att vi märkte det svepte du in oss. Omhuldade oss.

Det blev som en förskjutning – från det dramatiska till det poänglösa, menlösa. För allt normaliseras. Och du är normalisering.

När sorgen hade varat ett tag var du hela vår miljö. Vi betalade räkningar. Vi lagade mat och diskade. Vi pratade om vilka glödlampor som behövde bytas. Vi tvättade kläder och torkade dem och vek dem och lade undan dem. Inte så att vi inte hade gjort de här grejerna innan. Men nu blev de fokus. De fick ett egenvärde. Något att göra. Något att tänka på som inte gjorde ont.

Plötsligt fann jag att jag drogs till vardagen som en katt till ett varmt tangentbord. Jag ville bara ha vardag. Inga överraskningar. Inga starka emotionella toppar. Inga dalar heller. Inget komplicerat eller känslosamt. Inget som handlade om något mer spännande än hur mycket mjölk vi behövde under veckan.

Och du, kära vardag, övergick alltmer till att bli min överlevnadsmekanism.

Sedan höll inte ens vardagens tristess livet borta. Något trängde sig på min försiktigt upprättade vardagsbalans. Glädjen och oron kom in i livet igen med den nya graviditeten, väntan på H. Och såsmåningom lite annan glädje, en och annan ljusglimt. Och så den stora lyckan som H:s födsel innebar och så började livet om på något sätt.

Men utan dig, kära vardag, hade jag inte klarat allt det där. För jag behövde dig – din stabilitet – din trygghet – din brist på överraskningar. Och därför vill jag skriva till dig – för att berätta det. Första gången vi träffades tyckte jag inte om dig. Men med åren och med sorgen har du blivit en pålitlig vän.

Nu skall jag snart ut i verkligheten igen. Vardagligheten. Sorgeperioden är över för i år och andra tider tar vid. Då är du trygg att hålla i handen, kära vardag. En påminnelse om att det finns många vackra och skimrande nyanser av grått. Och även när nyanserna är matta och ointressanta är du dig själv: ack du matta och ointressanta vardag – vilken vän du har varit och förblir.

Så nu när jag lämnar mitt spejande mot den dimhöljda hemlighet som är döden så är jag säker på att vardagen kommer att ta emot mig på sitt eget prosaiska gråtonade sätt. Och det tackar jag för. För bristen på dramatik. För behovet av att ibland fokusera på något aningens irrelevant. För hjälpen att ta sig igenom saker en sekund i taget.

Tja – det var väl det jag ville säga, kära vardag.

Jag kan tänka mig ditt svar, jag ser det framför mig: ”Köp sirap, filmjölk, AA-batterier, finn crisp.”

Vi ses när vi råkas, kära vardag

C