Ansgars syskon

Mörker och dimma

Känner ni att det mörknar runt knutarna? Att den novembrigaste delen av november bara är timmar bort?

Ni som har följt bloggen ett tag vet du hur det funkar för mig: så fort H:s födelsedag har varit så ställer min kropp in sig på de där sorgedagarna som var Ansgars liv.

Imorgon är det Ansgars tioårsdag.

Jag kunde ha slagit in paket och planerat kalas. Jag kunde ha förberett en älsklingsmiddag. Jag kunde ha varit rörd över hur stor han är och – tja – allt sådant. Köpt Nintendogrejer.

Istället sitter jag framför datorn. Med mitt te. Och jag känner hur det mörknar runt knutarna.

Jag vet att den här bloggen följs av människor som har samma erfarenhet som vi – av att mista den man älskar. Jag vet att vi alla hanterar sorgedagar olika och att alla sorgens processer ser olika ut också för den delen. För min del tycker jag om att ge den här delen av året till Ansgar och låta den bli hans. Låta känslorna komma och riva upp. Låta stormarna storma.

Jag står på en kant och tittar – så känns det. Jag tittar mot ett dimhöljt land som jag inte kan se. Jag saknar någon intensivt – någon som finns därinne. En del av mig själv är där och jag kan inte komma i kontakt. Jag kan inte bli hel. Så då går jag omkring här – i mitt eget land – ohel. Det går det med. Men en gång om året går jag till kanten och tittar in i dimman och spanar.

Den tiden är nu.

Känner ni att det mörknar kring knutarna? Känner ni att den novembrigaste delen av november börjar nu? Ser ni dimman som sveper in?

Nu börjar det. Sorgens dagar.

Charlotte

18 svar till “Mörker och dimma”

  7. Jag känner med dej o din familj när ni befinner er i det här mörkret o dimman o jag vet att det är viktigt för er o jag hade känt likadant är jag säker på. Det måste få vara så o kännas sådär sorgset o novembrigt för er. Sorgen är så påtaglig o oundviklig. Jag vet att du är stark o att du klarar dej igenom dessa dagar i år oxå även om det är tungt. Jag tänker på dej o din fina familj <3 Kram <3

  16. Jag vågar inte säga att jag förstår, men du får mig iaf att känna så. Kram!

  17. Jag läser och gråter. 🙁 Du sätter så precis rätt ord på allting och det är helt rätt som ni gör, låt det här bli er underbare Ansgars tid på året. Ansgar är alltid hos er och ni är alltid hos honom, vad som än händer. Och Tu har världens bäste lekkamrat i drömmarnas trädgård. U berättade en gång att han såg henne åka häst och vagn med en större pojke, kanske sådär tio år gammal, någon hon beundrar väldigt mycket. Jag undrar om det inte kan ha varit Ansgar?