Det är underbart med Lucia på dagis. De lysande batteriljusen, tindrande föräldraögon och alla luciatågsfina barn.

Men det är klart att det måste ju förberedas. Man kan inte bara gå dit och ta emot.

Ett bra luciafirande börjar kvällen innan.

Jag började med att lucianattlinnet. Japp. Jag är en sådan mamma som stryker lucialinnen. Ja, jag vet att det är fånigt och att det bara är en dag och att det blir skrynkligt igen på nolltid. Ändå stryker jag. Det luktar så gott när man stryker dem. Det är varmt att stryka och det blir vackert och platt. Det fyller sin funktion att stryka Lucialinnen förstår ni. Därför klagar jag inte utan stryker.

Jag strök det röda tjocka midjebandet också. Det luktar inte lika gott – iallafall inte om man bränner det lite. Note to self: kallare järn till midjebandet. Men om man är en skicklig och van luciaförberedarmamma bränner man bara det röda midjebandet lite längst ut i ena kanten. Och eftersom bandet är 2 1/2 meter långt för att passa även Lucior som är längre än 108 cm så går det så bra ändå. Man får bara klippa av det och så fålla om kanten. Men det går rätt fort efter att man hittat rätt färg på den röda tråden vilket man gör efter bara femte försöket. Man måste visst hitta rätt nål också. Men det gick det med.

Så. Då så. Dags att byta batterier i Luciakronan. Det går snabbt. Eller ja. Det skulle ha gått snabbt om man hade kommit ihåg att det skall vara AA-batterier i Luciakronor, inte AAA-batterier. Vittjar Wii-fjärrkontrollerna på sina batterier. Vips så var det klart. En stor fördel med att ha ett Wii-spel är att man alltid har AA-batterier att tillgå.

Lindade Luciakronan med glitter. Det är ju inget man måste göra. Men jag är den sortens mamma som inte chansar. Jag är den sortens mamma som vet att om man vill ha det på ett visst speciellt sätt så måste man själv se till att det blir så.

Och sist innan jag gick i säng, så lade jag fram de vita strumpbyxorna och en vit tröja att ha under lucialinnet.

Varför gör jag allt det här?

Jo.

Det skall jag berätta för er.

För att det är det enda sättet – det absolut enda sättet (och jag har provat många andra sätt) – att vara helt och hundraprocentigt säker på att ens lilla två-och-ett-halvt-åriga trotsdotter skall vara tomte på dagis i år.

Därför.