En dag när Batman var liten – kanske två år, kanske två-och-ett-halvt – inträffade en situation som skulle förändra livet. Batmans mamma var hemifrån just då och Batmans pappa hade lite problem med att alla kläder från tvättmaskinen bara låg fint i sin väska och väntade på att vikas, istället för att, som Batfamiljskläder bör, ligga lite mer utspridda över golv och möbler.

När Batman hörde sin fars suck, uppstod ingen tvekan i hjärnan. Plötsligt var det som att Batman vaknade upp ur en dvala. Som att Batmans sanna kallelse med ens stod skriven i eldskrift i himlen. Som att en helt ny dimension öppnade sig.

Batman skrudade sig för första gången i sin dräkt och räddade situationen genom att rådigt med överljudshastighet och en plötsligt uppkommen flygförmåga (och nappen käckt i mungipan) snabbt och med en nästan övermänsklig ansträngning ordna till det nödvändiga kaoset och sedan med en varm men anspråkslös gest överlämna hela installationen till sin häpna men tacksamma far.

Eller så kanske det gick till på ett helt annat sätt.

Jag vet inte. Jag var inte där just då.