Från det ena födelsedagsfirandet till det andra, det helt annorlunda.

Imorse for jag iväg upp till graven. M var i skolan (obligatorisk närvaro), storbarnen på dagis och A med i bilen men sovande. Så det blev som en minnesresa för mig och lite skönt att få vara ensam i den stunden. Precis 09.09, det klockslag som Ansgar föddes, så var jag på väg upp till hans grav för att sätta dit ett nytt halmdjur, som han får i present av oss varje år. Av alla saker jag trodde klockan 09.09 den 22 november 2002 så var det här inte alls med på listan.

En stunds bra sorg blev det. Och alltid skönt att hälsa på Ansgars grav. Och det blev väldigt vackert med den fina renen med sitt röda band runt halsen.

Här hemma firade vi med glasskalas efter middagen. Ballongerna satt kvar sedan Hs kalas. Och så tände vi ljus och pratade med barnen om storebror. De var glada och sade ”skål Ansgar!”.

Kontrasten till helgens festligheter är så tydlig. Tänk om vi hade haft ett fyraårskalas nu med stoj och spring och bus och presenter.

Jag har tre fantastiskt underbara barn hos mig. Jag är så oerhört tacksam för dem så det finns ingenting som kommer i närheten av den lyckokänslan i mitt liv. Men den här dagen och fyra dagar framöver får handla om det barnet som jag inte får ha hos mig.

Ni vet hur det känns när man är så lycklig så det liksom värker i hela hjärtat, så glad att det gör ont? Så känns det här fast utan lyckan.

Fast det är inte heller riktigt sant för jag är lycklig över Ansgar. Lycklig över att vi fick träffa honom och att vi fick de där fyra värdefulla dagarna med honom. Men man kan ju inte förneka saknaden. Så det kanske är så man skall säga helt enkelt: lycklig så att det värker i hjärtat.