Jag skall åka och handla. Med en lista på alla de där sakerna som inte stod på listan sist. Och den listan var ju i sin tur en lista över saker som inte kom med när jag handlade gången innan. Så jag är på väg för att julhandla för fjärde gången.

Jag tyckte att M skulle åka. Han tyckte att jag skulle åka.

För ni vet: barnbidrag i förrgår. Lön igår. Jul om två dagar. Rätt mycket folk alltså.

Så vi stod där och blängde på varandra ett tag.

Och nu är jag här. I bilen. På väg till ICA.

För det tändes en liten glimt i min mans ögon.  En slags rudimentär överlevnadsintelligens drabbade honom. Och han kläckte den i sitt tycke briljanta idén att den som inte åker och handlar skulle börja dammsuga.

Så nu sitter jag här i bilen på väg till ICA.

Och jag hatar att det är svårt att hitta parkeringsplats. Och jag hatar att det är mycket folk i kön till kassan. Och jag hatar sådana här inköpslistor som är ihopsatta av tidigare misslyckade inköpslistor. För det känns som att det man köper inte hör ihop på ett logiskt sätt och då tror jag att kassörskan tittar lite ogillande på en. Man vill ju gärna få rykte om sig att vara en logisk och planerad shoppare. Så allt det där hatar jag. Men det är klart – inte lika mycket som jag hatar att dammsuga.

Jag kör in på parkeringsplatsen vid affären. Och stannar upp plötsligt. En instinktiv inbromsning. En tilt i hjärnan. För det är bara tre bilar där.

Det är bara sex personer inne i affären.

Och M är tvungen att dammsuga – och avstyra gräl mellan fyra terminströtta barn. Och motstå alla E:s försök att riva ut alla gömda julklappar ur linneskåpet och börja öppna dem. OCH hindra H från att äta upp julgodiset. OCH själv avstå från att gå och äta upp julgodiset.

Och jag hör julmusik i högtalarna och provar ICAs glöggprovarsortiment vid ett litet provsmakningsbord och känner en nästan Karlbertiljonssonsk julstämning. Skickar ett sms till M: