Man kan ju tycka att M och jag skulle sakna de genetiska förutsättningarna för att producera ett barn som bryr sig för mycket om reglerna. Men det har vi bevisligen gjort.

Jag tror att det har att göra med att S (för det är ju han naturligtvis) känner sig så otroligt stor och utvald som får gå i sexårsverksamhet/förskoleklass. Så han lyssnar på varje ord som fröknarna säger och lyder. Han ser det som en ära att få vara en stor kille som kan reglerna, som följer dem. Men. Han lyssnar också på en hel del som han uppfattar som ”mellan raderna”…

Det började redan vid inskolningen. Fröknarna samlade både barnen och föräldrarna och berättade vad de förväntade sig: att föräldrarna skulle avlämna barnen varje morgon och inte bara ta ögonkontakt utan även reell kontakt med en fröken och  säga ”Här är barnet”.

Följden av det här blev att det dröjde tre veckor innan S lät mig avleverera honom med någon annan fras än ”Här är barnet.” Jag försökte lite käckt improvisera fram några glada ”Gomorgon! Nu är vi här!” men då väste han ”Mamma!!!” och drog hårt hårt i min jacka, så det var bara att ändra sig och säga ”Här är barnet.” Då blev han nöjd.

En bit in i september började han gråta i bilen när jag packat ner två små päron från vårt päronträd i hans väska, för fruktstunden. Man får absolut inte ha med sig två frukter, förklarade han för mig och berättade vilket hemskt öde som ett barn som begått denna svåra synd hade råkat ut för: Fröknarna hade sagt att han bara fick äta upp EN av dem och så hade han fått välja. ”Och det vill man ju inte vara med om!” sade S och då blev det förstås så: ett av päronen fick följa med mig hem.

Jag försökte igen med dubbla frukter, denna gång två små plommon, en dag när de skulle till simningen. På föräldramötet hade fröknarna nämligen talat om för oss föräldrar att det var bra att barnen hade med lite mer frukt på torsdagar eftersom lunchen blir försenad pga simningen.

Men det var svårt. Första gången fick vi tag på en fröken som sade att han självklart fick ha med sig två plommon. Allt var frid och fröjd, ända tills det visade sig att just denna fröken inte skulle vara med på simningen denna dag. Han hade ätit båda – men hans fröken Camilla, som varit med vid simningen, konstaterade det när vi sågs någon gång att han flera gånger sökt upp henne och sagt ”Nu äter jag mitt andra plommon, Camilla! Kolla här, jag har redan ätit ett plommon och nu äter jag ett till, OK?”

Efter några veckor av detta så bestämde jag mig för att ta itu med situationen på allvar. Så då sökte vi upp hans” bästa” fröken, fröken Sara, den som han är mest van vid eftersom hon var på dagis också, och bad om ett samtal mellan sex ögon. Sedan diskuterade vi fruktfrågan ingående och det slutade med att hon chockade honom genom att säga att det inte bara var så att det gick bra att ha med två plommon, hon tyckte till och med att det kunde vara OK med TRE plommon.

Och varje dag sedan dess har han i strikt fundamentalistisk ålydnad av hennes ord haft med sig TRE plommon. Ofta har han gett bort ett av dessa till ett barn som glömt sin frukt. Man vill ju inte äta FÖR mycket frukt. Då kanske de kommer med begränsningar igen.

Imorse, då kom The Backlash.

*spänningen stiger dramatiskt*

Då hade S nämligen fått sina tre plommon i simväskan, och vi satt i bilen på väg till skolan. Då kom han plötsligt på att han inte gillar plommon, att han inte ville ha plommon. Jag kände med honom för han hade haft en tuff morgon så jag stannade vid Skolstamacken, precis bredvid skolan och gick in och köpte två mandariner åt honom.

Först blev han jätteglad. Men sedan blev han väldigt bekymrad.

För nu hade han ju den fullkomligt inortodoxa summan av FEM frukter i sin väska, tre plommon och två mandariner. Han visste inte vad han skulle göra. Han bad mig följa med och hitta en fröken och prata med henne.

Vi gjorde det, vi lyckades faktiskt hitta en fröken, Camilla, som var alldeles ensam utan en svans av barn som ställde krav på henne. Jag började förklara situationen samtidigt som S, som kommit på en egen lösning, började försöka plocka in plommonen i mina jackfickor.

Men då dök pedagogen i Camilla upp som en gubbe i en låda och sade att de faktiskt aldrig sagt något om mängden frukt man hade med sig. Och när S återberättade historien om barnet med TVÅ frukter som fick välja så förklarade Camilla att det var skillnad på barn och barn, en del barn tål inte att äta två stora frukter för de får så mycket socker i blodet då och andra barn kan mycket väl äta hela fem småfrukter.

Åh, han kände sig så utvald, han började nästan dansa. Lyckan steg i honom synbart och man såg hur glad han var: han var ett barn som ansågs ha möjlighet att äta många frukter och ändå bibehålla sin integritet!

När jag hämtade så berättade en tredje fröken att hon åkt på badbussen med barnen och att S berättat hur tokroligt det var att han hade FEM frukter i sin ryggsäck. Jublande glad hade han varit!

När vi gick till bilen mötte vi fröken Camilla. Hon och jag log mot varandra och sade ”ha en skön kväll”. Men i mitt inre kastade jag mig ner till marken och hyllade hennes pedagogiska ådra, den som givit min son lite självförtroende angående den stora fruktfrågan och kanske, kanske lärt honom en liten bråkdel till en början av tanken att allt inte är regler och fasta normer, att det finns möjlighet för personliga undantag och praktiskt tänkande också. Kanske, kanske.

Hm, jag undrar om jag skall skicka henne en fruktkorg. Det är hon värd.