Plötsligt sitter alla tysta och stirrar liksom tomt framför sig. A vänder långsamt – som om det kräver stor ansträngning – blicken mot mig med en slags vördnadsblandad skräck i ögonen.

-Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?

 

Jag är inte alls så gammal. Jag är på sin höjd – alltså, jag menar: Jag  har knappast ens gråa hårstrån. Iallafall inte efter ett lyckat frisörsbesök. Jag förtjänar faktiskt inte vördnadsblandad skräck.

Jag kan fortfarande fnissa som en tonåring. OK – bara ibland, och under kontrollerade former, naturligtvis. Och förstås inte åt samma sak som de mer åldersadekvata tonåringarna fnittrar. Mer åt tanken på skattelättnader och kommunala brev om nya sophämtningsrutiner kanske. Men ändå. Fnittrar gör jag.

Och jag kan också gilla modern musik. Flera gånger har jag låtit bli att byta radiokanal när en modern låt har kommit på.

Dessutom har jag en jätteungdomlig frisyr nu. Helt otantig faktiskt.

Så jag är inte tillräckligt gammal för vördnadsblandad skräck.

 

Med andra ord pratar A i nattmössan. (Åh vilka ungdomliga uttryck jag kan svänga mig med också, eller hur?) Men det är klart, för fullständighetens skull kanske jag skall ge er sammanhanget.

Vi satt och pratade vid frukostbordet om vad alla ville göra efter storstädningen. Äventyrsskridsko, sade de stora barnen. E ville lägga pussel och M ville sitta i fred med tidningen ett tag. Och det var då jag med ett myndigt tonfall – ett sådant som inte tolererar minsta motsägelse, sade: ”Ja jag vill i alla fall se botten i tvättkorgen innan terminen börjar, det skall ni ha klart för er. Så jag tänker TVÄTTA.”

Nu då.

Alla på en gång. När jag säger 3. 1 – 2- 3:

”Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?”

 

Mäh. Orka.