E vrålar ”Mamma! Mamma!” Jag läser lugnt vidare. E gormar ”Charlotte! CHARLOTTE!”  och jag vänder förstrött blad. E tar hörbar sats. En rejäl inandning. Och sedan brölar hon ”MINSÖTAMAMMA! MINSÖTAMAMMA!” och då lägger jag ner boken och går dit.

Det är ju inte så att jag kräver att bli tilltalad ”Min söta mamma”. Men det är ju fint och lite smickrande. Så nu går jag  dit på pedagogiska grunder, som för att visa att det är rätt tilltalsord.

Nu kanske ni undrar varför jag inte går till min dotter så fort hon skriker. Men hennes tonfall är glatt och upplivat och det är sextonde gången på en halvtimma som hon ropar. Hon har inga problem och inget omedelbart behov av assistans. Hon är helt enkelt bara vaken. Väldigt vaken.

De första åtta-nio gångerna bemödade hon sig om att hitta på ett skäl till att hon ropade. Nallen Alice var borta. Nallen Alice kanske var bakom sängen. Nallen Alice hade hittats! Nallen Alice var borta igen. Nallen Alice hade legat UNDER KUDDEN! Tokigt. Nallen Alice ville ha en nappis.

Men sedan övergav vi den polerade ytan och nu består hela kvällen av att hon ropar och jag kommer och jag går och hon ropar.

Rituellt som en schlagerfestival och med ungefär lika stor variation.

Det är svårt att inte bli mjuk på ögonen över att se någon vara så ofantligt lycklig bara av det faktum att hon är vaken. Men jag vet att varje glans i min blick som kommer sig av ömhet kommer att överexploateras kraftigt så jag försöker se allvarlig ut.

-Nu får du ligga ner, säger jag, och försöka sova. Det är natt och det är dags att vila.

Hon tittar på mig.

Ni vet den där blicken som folk ger människor som gör oförlåtliga saker som att tränga sig i kassakön på IKEA? Den blicken. Blicken som säger att vad du än gör i hela resten av ditt liv kommer du aldrig att kunna kompensera det som du har gjort mig just nu.

Och sedan skrattar hon.

Inget förtjust tvåårsskratt. Inget jollerfniss. Inget mysigt sömnigt småfnitter.  Utan ett skratt som hämtat ur en sådan där galen-vetenskapsman-tänker-experimentera-på-oskyldiga-människor-för-att-se-om-hans-magiska-brygd-verkligen-kan-få-en-avhuggen-arm-att-växa-ut-igen-film. En sådan där film som gör en lite mörkrädd och lite extra säker på att man skall kontrollera att det inte ligger galna filmiska vetenskapsmän med yxor under sängen innan man går och lägger sig. Den typen av skratt är det.

Och jag går ur rummet igen med det skrattet i mina öron och känner hur mitt inre fattar ett nytt beslut: Nästa gång får  hon faktiskt ropa ”MIN MAMMA ÄR SÖTAST I HELA VÄRLDEN” innan jag kommer.