Det finns en slags dimma.
Den gör allting vitt och liksom konturlöst.
Den suddar ut gränserna.
Man vet knappt vad som är verkligt längre.
En trolsk sagostämning.
En känsla av att det är alldeles tomt runtkring.
Det blir tomt i hjärnan.
Dunkelt dis – gränslöst – trött och mistigt.
Dimman är nog lite skön.

Den uppstår varje kväll vid E:s godnattsaga. När hon märker det slår hon mig hårt i huvudet.
Då vaknar jag till – lite yr – och läser vidare en stund.
Men varje ord känns fördolt och varje uttryck så metafysiskt och ogreppbart.

En annan liknande dimma är  Nintendo-Mario-Bros-spels-inducerad.
Den kommer när A förklarar spelets olika nivåer och smarta knep.
Den liknar den första dimman. Allt blir molnigt och man saknar verkligheten.

Men den dimman som jag längtar efter allra mest
kommer till mig varje kväll
När jag sakta skall somna i trygg och varm mjukhet.
Jag välkomnar det vita moln
som ger min hjärna en luddig tomhet och vilsam ro.
Hjärnan töms helt och prompt
och jag går in i dimman, i ron, i nattens ljusa töcken.
Den dimman kommer alltid
när M berättar för mig hur starka känslor av kärlek
han har för vår dammsugare.