Jag: (trummar i databordet med kladdimoj medan jag surfar)

M: Vad gör du?

Jag: Leker med lite kladdimoj bara.

M: Med vad?

Jag: Med barnens kladdimoj. De hade lämnat den här och det blir så härlig stuns när man slår den i bordet.

M: Jag hade tänkt säga ”vad är kladdimoj” men jag tror att jag ändrar till ”vad är härlig stuns”.

Jag: En härlig stuns är en stuns som uppstår när man gör så här (dunkar kladdimojen extremt kraftigt i databordsytan ett flertal gånger. Det blir ett tjongande ljud med dov efterklang.)

M: OK. Vad är kladdimoj då?

Jag: Alla vet vad kladdimoj är.

M: OK.

Jag: Men inte du.

M: Kanske inte.

Jag: Men ALLA andra.

M: Mm. Jag hörde det.

Jag: För att kladdimoj är ett onematepoetiskt ord.

M: Jag vet inte vad onematepoetiska ord är heller.

Jag: Ord som är som det låter. Som porla eller jama.

M: Eller kladdimoj.

Jag: Exakt!

M: Stuns. ”Stuns” är ett stunsigt ord tycker jag. Är det onemapoetiskt?

Jag: Men alltså.

M: Och ”tjongande”. Tjong – tjong.

Jag: Jag sade inte ens ”tjongande”. Jag har inte sagt ”tjongande”! Det var bara med i parentesen EFTER en av sakerna som jag sade. (vi tittar på varandra under tystnad ett tag) Vadå. Kan du typ – läsa mina parenteser nu?

M: Du kanske är väldigt lättläst.

Jag: Jag vet inte. Det känns som att verkligheten upphävde sig själv för fyra-fem repliker sedan.

M: Eller kanske för flera år sedan.

Jag: Antagligen för flera år sedan.

M: Sade jag det högt? Jag trodde att jag bara tänkte det.