Vi var så lyckliga en gång i tiden. Det var liksom ett fint förhållande. Visst hade han lite konstiga hobbies (glass och städning) men annars fullt normal. Åh. Vi var så lyckliga. Då. På den gamla tiden.

Det är typ två dagar sedan.

Sedan dess har något hänt. Något oroväckande. En sådan sak som fruar inte vill fundera på om sina män. En sådan sak som håller en vaken på nätterna.

Nu kommer ni att säga att jag inte skall oroa mig och att jag skall försöka släppa hela saken och inte se allt i svart hela tiden. Ni kommer att le vänligt med en omtänksam bekymmersrynka i pannan och säga att jag inte skall gräma mig – att det alltid verkar värre än vad det är. Ni kommer att vara så snälla och själva inte oroa er ett enda dugg.

MEN!

Det är ju för att ni inte vet vad det är än.

Alltså jag vill börja med att berätta att jag låg vaken länge i natt och funderade. Länge. Orolig.

Och sedan imorse…

Åh!

Imorse när jag kom upp och vi åt frukost allesammans.

I denna idyll…

Som ett svart monster dyker upp precis intill den pittoreska lilla byn.

Och så började H prata om att hon ville att vi skulle äta en fin middag med vit duk och många glas. För det hade hon sett på tv. Och tal och vackra kläder. Som när prinsessan gifter sig eller det är Nobelmiddag.

Ja.

Och jag hade just glatt mig åt att nattens oro var just en mara och inget annat – att inget kunde störa min fina familjelycka…

Suck!

Och då – i denna vackra morgonstund – då hov min man upp sin röst och sade att det kunde vi väl göra men då kunde vi absolut inte ringa i den vanliga klockan som vi brukar ringa i för att tala om att det är mat.

Och jag – aningslös som ett barn – intet ont anande – naiv – godtrogen liksom – skrattade (skrattade!) och sade att jo, till en sådan middag borde man väl kalla med en trumpetfanfar eller något annat lite mer ståndsmässigt.

Och då – i denna vackra stund – inför ögonen på sina barn – sade min man att en trumpet kunde gå bra men absolut inte matklockan och ingen annan klocka heller för den delen.

Det var då som den första kalla isningen av oro for igenom min själ. Men jag höll mig kall och frågade med kanske något ostadig röst vad han menade.

-Det fattar du väl sade han. Det är ju en No-Bell-middag. Jag stirrade på honom med skräck i blicken och insåg det till sist. När han skrattade sitt besatta skratt så drabbade det mig som en hemsk insikt drabbar en själ som levt sin sista stund av renhet och oskyldighet. För nu hade det hänt.

Ordvitseriet har slagit klorna i honom. Vansinnet har brutit ut. Det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara förfärligt göteborgsvitsande och mörker.

The curse has come upon me cried the lady named Charlotte