Barnen och jag var uppe och gjorde fint hos Ansgar idag. Det är första gången alla barnen har varit med och det faktiskt har gått bra. Annars kan det bli bråk under den långa bilresan eller något sådant. Idag var alla närvarande och A till och med ”sade några ord”.

Det var så han introducerade det. Vi planterade lite ljung och lade ner en krans, vi plockade bort lite vissna löv och grejade lite med planteringen och alltihopa. S tände med darrande fingrar gravljuset och stoppade ner det i den ljuslykta som H satt ner i marken. Så petade A lite på gravstenen med ena fingret, reste sig upp, såg på våra ansikten och sade ”Jag skall säga några ord till Ansgar.” Det blev en tystnad som nästan var lite högtidlig på något sätt.

Och så började han: ”Ansgar nu har vi kommit hit till dig för att göra fint för dig. Vi har satt en nalle och en kanin och jag har ritat en nalle på din grav-din öh, din begravnings-sten. (protester från de andra barnen ”det är ju inte du! Det är de som skrev namnet!”) Och jag har också gjort en liten bukett av granar och sånt. (De andra barnen protesterade ivrigt här). Jaja, vi har gjort det tillsammans allihopa. Och här ligger du under jorden och du har din nallebjörn som vaktar dig och en liten brun kanin. Och så har du några hemliga saker som du har fått av oss. (viskar) Ett hjärta, en fin sten och det lilla tåget och en visselpipa och – (möter H:s blick) andra hemliga saker. Och så har vi satt ett ljus i en – ja, i en ljuslykt – i en lyktstolpe åt dig. Så nu lyser den på dig så behöver du inte vara mörkrädd på vintern. Vi älskar dig Ansgar. Vi ville bara säga det. Hejdå Ansgar.”

Från det vilda protesterandet från de andra barnen i början av talet hade alla lugnat sig när han nådde slutet. Till och med E satt i tyst filosofisk fundering i sin bilbarnstol och tog in omgivningarna och A:s ord. Stämningen var svårbeskrivlig. Men stark. Varm.

När vi satte oss i bilen så fick jag bara sitta någon minut utan att starta, sitta där med överfullt hjärta. Saknad inför Ansgar. Förstås. Men också stolthet och glädje över barnen vi har hos oss, hur fina de är mot varandra – och mot mig. För när jag bara satt där så hörde jag H teaterviska till de andra: ”Mamma får liksom lite svårt med ögonen, hon får grejs i dem så att hon inte ser så bra, när hon blir lite rörd. Så vi skall bara vänta lite tills vi kör iväg.”

Fantastiska. Ljuvliga. Underbara. Hela mitt liv är de.

Synd bara att en saknas.