Medan resten av familjen tittar på Rampljus ligger A och E på en filt och pratar. E tar tag i en liten kanin och säger:

-Mömömömömöööö.

A, tydligen tränad i 1970-talets psykologiskola, upprepar exakt samma sak.

-Mömömömömöööö.

E ler mot honom. Man ser att hon tyckte att det var en intelligent kommentar.

-Lilllllllllillllllllllilllllllll säger hon, uppmuntrande.

-Lilililililili, svarar A, och utforskar nya språkliga marker. Men då stöter han på patrull….för E dunkar kaninen hårt i golvet för emfasens skull och säger bestämt:

-Lullallullullll nöööööö

A förstår. Han lugnar henne med det bästa bebisord han kan:

-Nenne, nenne, nenne, nenne.

Det funkar! Hon pratar lite gos-och-gull-språk.

-Gaaa? Laaa! Aaaah! Goooo? Loooo? Jooooo?

A hänger på, men i lite snabbare takt.

-Go, lo, jo, so, to, vo, rrrrro! Rrrrrro E!

E skrattar så hon kiknar. Rrrro! Det var det rrrroligaste hon har hört på länge. A upprepar skämtet och det blir bara roligare för varje gång. Men när de skrattat klart blir det lite allvar igen. E rycker tillbaka initiativet med några andlösa:

-Eeeeh Eeeeeh Eeeeh! Iiiii! (det sista ett skrik av förtjusning)

Programmet är slut, familjen reser sig och A ber vänligt (mig, inte E) att få bära E fram till trappan där en vuxen tar över själva bärandet. Det får han. Innan han lyfter upp henne så tar han tag i min hand och säger:

-Det är roligt att prata med E. Jag undrar bara lite vad vi har sagt. Det kanske är på engelska? Iallafall är det en sak man kan vara säker på: Vi pratade samma språk.

Så lyfter han upp henne och bär sin lyckliga lillasyster mot trappan och läggningsdags. Det kanske var på någon slags engelska. Men jag tror stenhårt på A:s slutsats. Det märktes under hela samtalet: De pratade samma språk, de där två.