Jag trodde ju att vi var allt för varandra. Att det bara var vi. Att det var så självklart.

Men det var ju innan. Innan DET hände. Innan jag kunde kyssa vår lyckliga tvåsamhet farväl.

Innan han började le på det där sättet. Det där hemliga sättet. Det där hemliga lyckliga sättet. Det där hemliga lyckliga fullständigt totalkära sättet. Det där sättet som är exakt samma sätt som han gick omkring och log på i början av vårt förhållande.

Och då visste jag. Jag visste som kvinnor vet. Jag visste det med min kvinnliga visdom – med min intuition. Det var inte bara jag och han längre. Det hade kommit in en tredje part. Han hade hittat en annan partner.

Han kom hem en dag och log. Han log sådär inåtvänt och obekymrat så där genomfridfullt och liksom tillfredsställt. Sådär som man bara ler när man har en hemlighet.

Och jag bara – visste.

Jag VISSTE att han hade köpt en ny skurmopp.