Idag är det Ansgars namnsdag. Förutom att vi alltid stödjer någon välgörenhet (i år Hjärtebarnsfonden och även Barncancerfonden) är det en dag att minnas och hedra Ansgar tycker jag.

För ett tag sedan var det någon som citerade för mig den vanliga men tänkvärda bilden av resan till Holland istället för Italien. Jag gillar bilden jättemycket för den säger så mycket om att ha ett annorlunda barn. Den säger det på ett kärleksfullt och respektfullt sätt och visar tydligt på skillnaderna som blir jämfört med hur det kunde ha varit. Men jag har alltid tänkt att den inte rör mig – jag har förvisso ett annorlunda barn men inte ett barn med annorlunda behov. Ett barn utan behov. Det är vad Ansgar är.

Och att säga att man gör en resa när man sörjer ett barn – det var ingen tanke som jag kände mig hemma i. Att förlora barn var att gå miste om resan kände jag. Att stå stilla. Men jag har tänkt om. Det man är med om när man sörjer är en resa. Ingen resa man vill vara med på. Inget man anmäler sig till eller sparar pengar inför. En påtvingad resa – en ovälkommen destination. Men det är en resa.

Jag tänker att liknelsen med en resa kan vara bra. Dels för att man verkligen hamnar i okänd mark utan karta. Och dels för att reskamraterna blir oväntat viktiga. Det slår mig gång på gång hur bra våra vänner har varit – vilket stöd vi har fått och vilka insatser människor har gjort för att hjälpa oss vidare i vårt sorgearbete. Jag kan inte fatta vilken tur vi har haft med våra vänner. Den tredje fördelen med reseliknelsen är att ens roll som sörjande blir så tydlig: man är i rörelse. Man påverkas av andra intryck. Man har en viss väg att gå – sorgens väg. Man rör sig framåt fast man inte riktigt vet vart framåt är.

För mig är det ett synsätt som hjälper – sorgearbetet blir inte ett arbete att åstadkomma på egen hand utan istället blir det reaktionerna och upplevelserna man är med om under resans gång.

Den här dagen blir en anhalt på vår resa. En dag när vi tänker på Ansgar och på andra föräldrar som förlorat sina barn. Vi är alldeles för många resenärer som långsamt vandrar fram på tomhetens vägar.

Liknelsen som jag länkade till ovan berättar att vi kan bli besvikna när vår resa inte tog oss till Italien som vi hoppades. Vi kanske hade längtat efter Sixtinska kapellet. Istället hamnade vi i Holland hos väderkvarnarna. Det är inte riktigt samma sak men väderkvarnar har sin stillsamma charm och med tiden kommer vi att lära oss att se den berättar liknelsens författare.

För sorgens folk är det kanske relevantare ändå att Anne Frank skrev sin dagbok i Holland. Undangömd – rädd – utlämnad. En ung flicka i en outhärdlig situation. Vi är också utlämnade och rädda. Också vi gömmer oss.

Vi är på okänd mark. Men vi har sällskap.