Det är tre dagar kvar till H:s sjuårsdag och det är fruktansvärt svårt att somna på kvällarna. Hon vet att vi vuxna tycker att hon inte skall springa uppe så hon har hittat på några smarta grejer som fångar vårt intresse för att ändå kunna göra det (det lönar sig att ha lättdistraherade föräldrar).

För M:s del kommer en lång lista på medicinska underligheter. Det gör ont i ett lår och ett öra men växelvis. Eller så är det ett sår som ser konstigt ut (vilket händer om man ritar med bläckpenna runt det). Eller så tror hon att hon känner att håret växer ojämt. M och jag satt som tur var och tittade på doktor House under en del av de här besöken så han kunde med hjälp av den geniala diagnostisören diskutera dessa avancerade symptom på lämpligt sätt och sedan stoppa om och lägga i sängen igen.

Till mig kommer hon med andra saker. En lista hon har gjort över saker jag är bra på, en ny lista som börjar med ordet ”ALT” och sedan kommer det ”ta hnd åm vi”, ”Laga mat”, ”skriva”, ”breta sagor”, och ”va mä åss” och sedan ett hjärta som hon skrivit ”JAG ÄLSKAR DEJ” i. Ja, det funkar på mig, det lovar jag. Jag läste intresserat listan och blev väldigt rörd och tackade och kramade och följde med upp och stoppade om. KLART det funkar! Jag skall spara den för evigt.

Att vara mamma är att känna en fascination över hur väl hon kan förutse vad som får oss att ge ytterligare lite uppmärksamhet på kvällarna och att samtidigt bara älska och älska och älska.

Sedan var det ett brev till Bellman. Brevet handlade om en lös tand som hon har och som hon vill skall lossna. Jag läste det imponerat, förstås. Det funkade också jättebra. Vi lade det noggrant under madrassen (tokiga Bellman lämnar och hämtar brev under madrassen nämligen).

Jag frågade om hon längtade efter sin födelsedag. Hon svarade med att dra fram en lapp som hon gjort där hon klippt FEM små avdragsremsor för varje dag. ”Jag drar av en före frukost, en innan vi åker till skolan, en när jag kommer hem, en när vi går och lägger oss och en när du säger så här ”Nu måste du verkligen försöka sova, H!” med den rösten. Så titta här, jag har sparat den idag, jag tar den sedan när du låter strängare.”

Det är ju så ofattbart gulligt att jag inte klarade av att prestera det stränga tonfallet utan mest fnissade lite när jag sade de ritualistiska orden ”Nu måste du verkligen försöka sova, H!” Hon betygsatte min prestation genom att inte dra av någon remsa utan istället le busigt och demonstrativt lägga papperslappen i orört skick på nattygsbordet. ”Vi tar det senare, mamma.”

Hmm…

Men det blev inget strängt tonfall, den femte lappen är alltså ännu inte avriven denna kväll för under slutscenerna i House kom hon inte nerför trappan en enda gång. När jag tittade till henne efteråt sov hon så djupt att hon inte ens vaknade till när jag tog av henne glasögonen. Mycket längtan gör kroppen trött.

Jag väntar också ivrigt på fredagen. Det skall bli så enormt roligt att få fira henne. Och under vår säng ligger ett paket som nästan har en egen nerräkning av dagar, för det vill så gärna bli hennes…

Nåja. Det är 60 timmar och 45 minuter kvar till klockan 11.14, när hon kom till världen för sju år sedan. Jag minns tydligt att jag var rätt mycket vaken de här nätterna för sju år sedan…

Om H tror att hon känner mycket längtan nu, är det ett intet mot hur det var för sju år sedan för mig. Vår förmåga att längta oss sömnlösa är tydligen både genetisk och stark. Men det kan det vara värt.

Den underbara som jag längtade efter…och ibland kan jag knappt tro min lycka nu när jag har henne.