Ni vet sådana där filmer där hjälten kämpar mot onda robotar från framtiden som har extratuffa mördarvapen och som dessutom kan gömma sig nästan varsomhelst utan att upptäckas?

Hjälten har nästan alltid något ganska kasst och trasigt vapen från början av 1700-talet och ett par kompisar som hen måste beskydda.

Och precis när dödsrobotarna från framtiden kommer i en polishelikopter som de har stulit med ännu bättre extratuffa mördarvapensutrustningsfinesser och hjältens redan från början trasiga gammelvapen har krånglat i en kvart och den där sprängladdningen som räknar ner med klart lysande neonsiffror är nere på nästan noll så händer alltid det fullständigt jätteöverraskande att hjälten hittar eller får ett toppenvapen som både kan spränga dödsrobotar och polishelikoptrar och hindra sprängladdningar från att sprängas – allt i samma sköna handrörelse?

Och den grymmaste och coolaste av de tuffa dödsrobotarna dör på ett extraordinärt långsamt sätt medan han väser ifrån sig den cynicism som manusförfattarna ägnat nittio actionladdade minuter åt att plantera.

Och hur hjälten räddar de oskyldiga små barnen eller kontorsarbetarna eller pensionärerna eller vad det nu är och sedan tar sin älskade under armen och skall andas ut i ett par sekunder och precis då återvänder den tuffaste coolaste mest cyniska dödsroboten från eldhavet eller den kemiska glödheta smältande metallen eller vad det nu är i en sista desperat ansträngning att ta med sig vår starkt uttröttade och bortom det mänskligas gräns prövade hjälte in i döden?

Ja. Ni vet själva.

Jag nämner det bara för att allt det här med skurkrollen i sådana filmer påminner mig väldigt mycket om hur snön uppför sig hemma hos oss.

Och själv är jag förstås hjälten.

Och nu undrar jag bara en sak.

Kära bloggläsare.

Jag vet att jag inte kan få ett divautbrott som får tillvarons stora regissör att tvinga manusförfattarna att ändra på slutet så att hjälten blir nöjd (tro mig – jag har försökt). Så jag har ett annat knep.

Om vi alla – varenda en – försöker att bli otroligt osannolikt överförvånade nästa gång som snön kommer. Sådär öppna-munnar-stirrande-blickar-kan-inte-tro-våra-ögon-och-måste-omedelbart-uppdatera-facebookstatusen-inför-det-spektakulära-som-händer-paffa.

Om vi kan åstadkomma det. Varenda en.

Då kanske snön känner att den har haft sina femton minuter i rampljuset och drar sig tillbaka med ett sataniskt skratt till sin iskalla konjaksförsedda högborg av illdådighet och ondska och stannar där resten av året. För kom ihåg: snön är som alla superskurkar väldigt fåfäng och väldigt korkad.

Vad säger ni? Värt att prova va?

Alla på en gång nu så övar vi. Stirrande blick. Öppen mun. En förbluffelse utöver det vanliga.

Bra.