A har tänkt igenom sitt liv och sin situation. Han har vägt för och nackdelar och han har bestämt sig. Han skall flytta till en annan planet när han blir stor.

Närmare bestämt skall det vara en planet med massor av surfplattor, alla nyladdade. Massor med surfplattor som man får spela på hela tiden utan fåniga begränsningar.

Andra viktiga saker på A:s planet: tillgång till oändliga mängder kakor och glass. Alla hus skall vara byggda helt och hållet av Lego så att man kan ändra på dem vid behov. Alla skall ha massor av katter och hundar. Alla får köra coola bilar och traktorer utan körkort. Alla har mobiltelefon från att de föds. Och superkrafter.

Men viktigare än vad som finns på A:s planet är vad som inte finns: Duschar. Pappaskämt. Städkrav. Långkalsonger. Läggdags. Fullkornscouscous.

Han frågade vad min planet skulle ha. Jag kittlade honom och svarade ”massor med fullkornscouscous iallafall” men började sedan fundera på allvar.

-Får jag välja vad som helst?

-Ja! Fast inte Ansgar förstås, sade han, som för att förekomma mig. Man kan inte träffa döda bara på andra planeter.

Nähä. OK. Till sist kom jag fram till följande lista: Barnen. Maken. Släkt och vänner. Djuren. Laptopen. Vår bokhylla. Massor av apelsiner. Ingen snö.

Med andra ord: som nu, fast med bättre väder.

A ansåg att jag kunde skatta mig lycklig och det anser nog jag också. A frågade om jag var tillräckligt lycklig för att ge honom fri tillgång till surfplattan.

Svar: Nej.