S: Mamma vet du om att om man kan springa jättejättesnabbt så springer man faktiskt snabbare än ljudet?

jag: Kanske är det svårt att springa riktigt så snabbt.

S: Kanske svårt – men det går.

jag: Nja jag vet inte.

S: JO! Det går! För min fröken har sagt det.

jag: Hm.

S:  Och då har jag en plan.

jag: OK.

S: Om jag blir så där arg du vet som jag blir ibland – sådär så jag skriker fakjo.

jag: Ja.

S: Då kan ju du bara springa supersupersnabbt så slipper du höra det. För då springer du snabbare än ljudet. Så mitt skrikljud kan inte komma ikapp dig.

jag: Du tror inte att det vore lite lättare att du bara inte sade fakjo?

S: Tja. Ja. Det beror ju på hur man tänker.

jag: Det beror inte bara på hur man tänker. Jag tror att det är lättare att inte säga ett ord än vad det är att springa snabbare än ljudet.

S: LÄTTARE kanske. Men man kan inte bara tänka på vad som är lättast hela tiden.

jag: Nähä.

S: Nej man måste tänka på resultatet också.

jag: OK. Vad blir resultatet då?

S: Alla blir nöjda! Jag får skrika fakjo. Och du slipper höra. Och! Bäst av allt! Du får motion också!