Ut i vida världen


E kör tåg. Hon har satt ihop sin läragåvagn och sin dockvagn och lagt i alla mjukisdjur hon har hittat. De är travade i högar av tre eller fyra.

Hon går längst fram och drar dem alla efter sig. Det är ett relativt demokratiskt tåg. Hon vrålar:

-Vilka vill till vardagsrummet? och lyssnar efter ett svar som bara hon hör. Sedan beger sig tåget till vardagsrummet och hon häller av alla sina lurvklädda vänner och vrålar ”Lek här en stund” och sätter sig i en stol och får håret flätat av H som sitter och sms:ar i en fåtölj. När håret är klart samlar hon ihop sina styrkor igen och vrålar:

-Vilka vill till KILLARNAS rum? Tydligen är tystnaden att tolka som koncensus för vagnarna skakar iväg mot grabbarnas hörn. Även där hälls gosedjuren ut i stora mjuka högar och E bygger lite Lego med A medan de uppenbarligen fraterniserar på gosedjursvis.

Plötsligt ser jag mig själv i henne. Mig själv, som ofta har fyra barn med till affärer och frisörer och banker och sådana ärenden och försöker se till att de har relativt roligt medan jag uträttar det jag skall och sedan plockar ihop dem (dock inte i travar) och far vidare. Är hon jag, och gosedjuren barnen? Är det så här hon ser sitt liv?

Plötsligt hoppas jag att hon skall duka fram en stor härlig picnic åt alla mjukisdjuren så att de får njuta lite tillsammans och inte bara trava från rum till rum.

Och sedan tänker jag att alla barn leker tåg. Att det inte behöver betyda något alltför existentialistiskt eller symboliskt utan mest bara ha att göra med att det är roligt att köra. Men samtidigt: vem vet? Tänk om jag kör omkring dem för mycket, tar med dem på för mycket, ägnar mig åt för mycket? Tänk om vi borde —

E plockar resolut ihop sin skara och drar vidare.

Till Den Sista Anhalten.

Verkligen. Bokstavligt talat.

Hon rullar fram läragåvagnen och dockvagnen till trappans kant. Sedan kör hon sitt lokförarvrål men denna gång inte som en fråga om önskemål utan istället skriker hon ”Nu välter lastbilen!” och sedan vältrar hon ur alla gosedjuren så att de far huvudstupa ner för trappen.

Hm.

Den symboliska tanken i vad hon gör kan väl avskrivas för gott nu. Tycker jag nog.

,

5 svar till “Ut i vida världen”

  1. Hm – förutom ättestupan på slutet då kanske – så är det nog så att E speglar vardagen….
    Härlig beskrivning!

  2. Tack för att ha fått ta del av en del av din vardag, och en härlig lek med ett något abrupt slut!

  3. Haha! Episkt. Fint att man fick förberedas innan det bar iväg där:)