Promenerar med A. Bara han, jag och en smågalen collie. Ibland känns det som att man får sina bästa förtroenden från barnen när man promenerar med bara ett av dem. Då kan man prata i lugn och ro om viktiga saker.

A: Mamma vad är lövbiff egentligen gjort av?

jag: Nötkött. Väldigt tunt nötkött.

A: Hur kan det vara väldigt tunt? Du menar liksom lite guppigt sådär?

jag: Nej. Inte guppigt alls. Tunt. Tunt och platt. Det är väl att de skivar det tunt.

A: SKIVAR det?

jag: Ja.

A: Men – då går det väl sönder?

jag: Ja. Det är ju meningen med att skiva det.

A: Men vadå, jag fattar inte. Är det samma sak som jordnötssmör eller?

 

Ja. För att man måste frigöra sig från vuxenperspektivet. Här gick A från att tro att lövbiff var gjord av löv till att, av vanligtvis pålitliga källor, lära sig att lövbiff är gjord på nötter. Och jag fattade ingenting av detta som pågick mitt framför ögonen på mig.

Det är inte lätt att vara barn.

Men nu förstår jag iallafall varför han så gärna ville ha våfflor i måndags.