Busstrecken består från generation till generation. Det är bara nioåringarna som byts ut mot nya nioåringar.

Varje flickebarn tycks på sin dopdag få besök av en – om inte genomgod så godmodig – fe som sätter ett välsignande finger på hennes lockar och säger ”du skall tycka att det är otroligt spännande att busringa människor”. Och var och en av dessa goda men en aning okynniga feer som i min tankevärld ser ut som en storbystad trivselfyllig mysbusig variant av Tingeling tänker sig att denna ålder skall inträffa på lågstadiet. Och sedan ger sig feerna av – väl medvetna om att de själva inte har abbonemang.

Och kvar finns bara den där impulsen… ni vet. Alla vet. Alla som har öppnat telefonkatalogen på måfå och valt ut ett namn och sedan ringt och frågat om de får beställa en stor pizza med ansjovis och ananas vet.

När jag var liten ringde jag chokladaffären och undrade om de hade någon konfekt med predikatsfyllnad. Sedan skrattade jag upprymt i tio minuter.

Och nu ringer H och hennes kompisar varandra och låtsas vara från skatteverket och undrar om den uppringda innehar någon typ av telefon.

Bara en sådan sak.

Och. De ringer varandra från sina mobiler. Till kompisarnas mobiler.

Så numret syns.

Så de vet att det är kompisar som ringer. Men det gör liksom inget. Det är fnitterspännande ändå.

För det är förutbestämt så. Och för att busstrecken består från generation till generation. Det är bara nioåringarna som byts ut. Ja – och så teknologin då.