-Mamma du kör NITTIFEM! säger S från mellansätet där han ängsligt läser av hastighetsmätaren.

-Det är hundragräns på den här vägen, lugnar jag. Man får köra 95.

-Men polisen kanske ändå VILL att man kör lite saktare. De har ju ofta satt upp 90-skyltar. Det måste vara för att de gillar dem.

-Ja, fast det är inga 90-skyltar här. Utan 100-skyltar.

-Men då kanske du måste köra hundra!

-Nej, man MÅSTE inte.

-Men de VILL ju det!

Ända sedan S lärde sig att förstå hur man läser hastighetsmätaren sitter han och övervakar min körning. Det är – tja – en anings aning pyttelite irriterande ibland. Det känns lite som i Skenet bedrar när Hyacinthe sitter bredvid sin man och skriker ”Mind the pedestrian!” när han kör bil och när han oroligt skriker ”Var då?! Vardå?!” tillbaka så säger hon helt lugnt ”On the sidewalk!”. Så känns det. Så ok. Kanske en anings aning pyttelite JÄTTEirriterande då.

Men S har alltid varit väldigt noggrann med regler. Inte bara med regler – med en lust att även inrätta sig under känslan som regelbyggarna kan ha haft när de hittade på regeln. De outtalade reglerna som kanske ändå är en del av reglerna. Så att man inte förstör något i onödan. Därför blir jag inte jätteförvånad när han fortsätter med att säga:

-Jag tycker att de borde ha FLER vägskyltar som säger hur fort man får köra.

-Vadå? Tätare menar du?

-Nej men titta här! Här är det hundra. Men sedan blir det 90 och 70 och 50.

-Ja, för att det kommer en rondell.

-Ja! Men vadå? Man måste ju sakta ner då.

-Ja! Det är därför de har de där skyltarna.

-Men de borde ha FLER! 100 och så 95 och så 93  och 92 och 90 och sedan kanske 88 och 86 och så först.

-Men folk fattar att de skall sakta ner.

-Men de kanske inte fattar HUR snabbt.

-Jo, men vuxna som kör bil vet hur fort man måste sakta ner innan en rondell. Skyltarna är en hjälp.

-Men tänk om polisen vill att man saktar ner på ett annat sätt då?

Det här är S i ett nötskal. Regler skall inte finnas för att de hjälper oss i vardagen, utan för att det är något som man måste följa för att de existerar. De räcker som argument för sin egen existens. Det finns inte ”bra regler” och ”dåliga regler”. Det finns bara Regler. Jag funderar lite på hur det skulle kännas att se allting så. Förmodligen oroligt.

Jag försöker:

-Om det fanns för många regler så skulle ingen orka lyda alla. Det måste finnas precis så många regler att vi kan få vardagen att fungera men sedan inga fler regler.

-Men! Det måste ju finnas REGLER!

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men i vilket fall som helst är vi framme vid skolan och jag kramar S och ger honom hans mössa, för det är fortfarande kallt på förmiddagarna.

-Men mamma. Du är så OROLIG. Slappna av lite!

-Men… reglerna då?

-Vadå reglerna?

-Men måste man inte ha regler?

-Jojo. JO. Man måste ha regler. Fast inte om MÖSSOR. Han ler och springer iväg.

Men innan jag har tagit ur E ur bilen är han tillbaka.

-Alltså jag menade inte riktigt det där. Man MÅSTE ha regler om mössor. Så klart! Men inte regler om att man måste ha på sig mössan. Utan andra regler.

-Vadå för regler?

-Kanske… vilka färger som är snygga? Eller hur man skall vika ihop mössan? Den kanske borde ligga i en fin fyrkant på ens hylla? Eller hur LÅNGA mössor skall vara. Men inte om ifall man måste ha på sig dem på rasterna. Det får man INTE ha regler om.

-Varför inte?

-För att! Man kanske inte VILL ha mössa på sig! DÄRFÖR!

Ett snabbt leende igen och han är borta – tvärs över skolgården med sina kompisar. Jag tar ner E ur bilen och kontemplerar sakta: Han älskar regler. Men inte om de påverkar hans personliga frihet. Han bara älskar regler ändå – av principiella skäl. För att de är – jag vet inte – estetiskt tilltalande för honom?

Jag vet inte. Men jag är glad ändå.

För jag tar mina triumfer där jag kan få dem. Han är mösslös. Det är runt nollan och han har inget på huvudet! Det är naturligtvis inte ett direkt regelbrott. Men det är ett steg på rätt väg mot den totala trotsighet som jag förväntar mig av mina barn.

Yes! Där satt den! En liten men viktig spik i byråkratigenernas kista.